afrikacykling

Dag 6 - Spöregn

Eftersom vår första läsarfråga blev så ootroligt populär, så fortsätter vi detta inlägg med ytterligare en.

Vad heter Kelds kone/tjej?

1. Ingegaerd
x. Rita
2. Lise

Efter mina amerikanska pannkakor så var det bara att kasta sig ut i spöregnet mot Åbenrå/aabenraa. Det började med att vi cyklade lite fel och tappade någon mil. Regnet formligen öste ned på oss under hela dagen, plus att vi hade en kraftig motvind... men vi kämpade på!

Men den som kämpar är värd något gott. Och vi fick det i form av norra europas godaste carbonara på en italiensk restaurang i Haderslev. Pizzabagaren, eller kocken som han också var, hade bott i Flen i några månader och kunde lite svenska.





Trötta som vi var så hade vi gärna stannat i Haderslev, men alla rum på vandrarhemmet var bokade. Dessutom kändes det extra tungt när vi ringde ned till Åbenrå och fick veta att alla rum var bokade även där. Men vi beslöt oss för att ändå chansa... men vi hade 30 kilometer på oss att hitta något annat.

Jubel!! Hytte nummer 1 dök upp, 8 kilometer från Åbenrå. Hyttan stod på en camping med mestadels permanentboende gäster i husvagnar.




Keld med fru :)

Dagens mätarställning:



Vi var så blöta, så trötta. Pappas skissblock var genomsurt, så han kunde inte RITA!!! den kvällen.


Dag 7 - Spöregn, Tyskland sen sol.

Med värkande kroppar så fortsatte vi dagen därpå mot den tyska gränsen och Flensburg.



Tyskland. Tyskland. Tyskland. Tyskland.
Tyskland får 4 "Tyskland" för sina cykelbanor. Alla stora vägar är kantade med cykelbanor. Det som drar ned på poängen är att städerna är dåligt skyltade, vilket gör att vi hittills förlorat flera timmar på att försöka ta oss ut ur dem.

Pappa vill hälsa mamma att om hon vill föra krig mot mulvaden, så har fienden flytt till Tyskland...




Det som hade varit danmarks charm: att alla var så hjälpsamma med vägbeskrivningar och dylikt, var som bortblåst i Tyskland. Väl framme i Flensburg så var hälften av alla vi frågade "inte ens därifrån" (fast på tyska då, eftersom bara 1/1 000 000 talar engelska i tyskland) och andra hälften hade inte en aning om vilken väg vi skulle välja för att komma ut ur staden!!!...

Vi tog oss tillslut ut ur Flensburg och fortsatte mot Schleswig, där vi planerade att bo. Vi tog oss, efter några om och men, till stadens jugendherberge (vandrarhem). För det resande folket så är tyskarnas jugendherberge en riktig gåva. Man kan bo billigt, äta gott och få jättefin service.

Vad som väntade oss, när vi kom fram, var Edda. En barsk föreståndarinna som frågade om vi var sugna på FRIKADELLEN och spaghetti. Det var vi, eftersom pappa tyckte att vi skulle cykla 9 mil den dagen utan att äta någonting (eftersom vi skulle äta "på någon mysig italienare när vi kommer fram"... och nu rättar pappa mig "Vi åt faktiskt, du fick ju en storstrut på macken"......).
När klockan blev 6 på kvällen, och FRIKADELLEN skulle serveras, så fixade pappa att vi fick sitta vid samma bord som en gymnasiefröken, som var på cykelresa med sin skolklass. Vi satt och pratade engelska i 5 minuter och pappa var som vanligt positiv. Eftersom mitt blodsocker redan var under minusnivå, så kunde det inte sjunka lägre när pappa frågade mattanten varför inte vi också hade fått talrikar och bestick. Hon förklarade att vi skulle sitta i den riktiga matsalen, och att detta bara var för skolklassen. Pinsamt? nejdå, inte för pappa...






Edda (h) och annan personal i Schleswig!!

Dagens mätarställning:



Dag 8 - Schleswig - Burgerking - cykelpaj - Itzenhoe och Glückstadt.

Vi åt en god frulle på jugendherberget (i rätt matsal). Känslan på morgonen var att vi borde vila våra kroppar. Men solen sken för första gången på länge, och vi var taggade. Vi cyklade med resans första medvind till Rendsburg, där vi åt lunch på BK och blev serverade av Jenny, en rar tjej från Sverige.



Efter att pappa hade förvissat sig om att jag inte ville leka i bollhavet innan vi fortsatte, så blev det cyklarna igen. MEN, vi stötte på samma problem: Hur kommer vi ut ur stan?

Efter att vi frågat allt och alla, så hittade vi en cykelhiss. Den skickade ned oss 50 meter under marken till en tunnel, som gick under floden som delade staden.



En hjälpsam farbror berättade att vi skulle åka mot någon by, för att sedan åka mot någon annan by för att sen komma till väg 77 och sedan vidare mot Itzenhoe. Vi tog oss, efter 1 timmes letande, ut på väg 77 och där började problemen. Förutom att vi (främst jag) hade svidande värk i mina lår, så gick även min pakethållare sönder. Pappa fick rycka ut med sitt lagningskit. Han lagade cykeln och vi kunde rulla vidare. Vi kom 1 mil, och allting kändes fortfarande väldigt tungt. Det visade sig att lagningen hade ändrat trycket på min skivbroms bak, så jag trampade för två (om ni förstår). Vi fick laga cykeln på nytt, och den här gången tog pappa hjälp av en tjock barkbit för att göra en backman turner overdrive (alltså en distanskloss så att bromsen inte skulle ligga i). Aamen lugn... Viiiiiiiiiiiiiiilken kille!


Väl framme i Itzenhoe så ville vi sova. Dagen hade varit ett smärre helvete och klockan hade hunnit bli 6, och vi hade trots allt cyklat nio mil redan.
Men vilken stad... alla hotell var antingen stängda, kursade eller fullbokade. En äldre gentleman berättade för oss att stadens kränkraftverk hade slagit igen för ett tag sen, och sedan dess hade det mesta försvunnit. På morgonen så hade föreståndarinnan Edda försökt boka jugendherberget i Glückstadt, men utan framgång. Det var fullt, och när pappa ringde på kvällen då vi var i Itzenhoe så svarade de inte ens på telefon.

Men skam den som ger sig: Vi bestämde oss för att ändå åka mot Glyyken (som mormor skulle sagt). På en bensinstation där vi åt kvällsmat så fick vi äntligen tag på personalen i Glyyken, och till vår stora lycka så fanns det ett dubbelrum till oss.

Med de sista krafterna vi kunde uppbåda så trampade vi ytterligare 3 mil till Glyyken, med mig i täten som skjuten ur en kanon. Jag hade hittat nya krafter. Cyklarna höll och åtta på kvällen så checkade vi in på jugendherberge Glückstadt.





Dagens mätarställning:


Som ett PS så vill vi betona hur viktig Bakugan:en som vi fick av min lille kusin Joel är. Den hänger som vår skyddsängel på pappas styre :) Tack Joel!




Dag 9 - Vila i Glyyken

Idag har vi bara vilat. Vi gick upp 9 och åt en supergod frulle (även idag tillsammans med en skolklass...). Vi drack varsin automat-cappu (Cappuchino) som var superduper. Pappa har promenerat, jag har läst och kollat på Scrubs. Vi har sovit, sovit och ätit. Om ni får chansen att resa till Glückstadt, så ta den. Det är en underbar liten by med fina restauranger, en underbar hamn (Elbe rinner in från Nordsjön och passerar Glückstadt) och mysig bebyggelse.

Uffe Nilssons?



Tyskt tandborstställ!!



Imorgon bär det av mot Bremen. Vi börjar med att åka färja över Elbe och sedan vet vi inte mer. Hoppas att allt är bra med er där hemma, och att vår enda dag med solsken (igårkväll) snart når er i regnsverige.