Dag 33 - 52
Dag 33
Idag åkte vi, ganska friska och krya, mot destination Spanien, vårt femte land på listan att nå. Innan avfärd så tog vi ett hjärtligt farväl av hotellföreståndarinnan Chantel, en förtjusande dam vars man själv var cyklist och cyklade två timmar varje eftermiddag.
Den första biten blev en riktig klättringshistoria över de, sedan tidigare, ökända pyreneérna. Om klättringen i Tyskland var jobbig så blev klättringen efter Collioure än tuffare. Men med strålande solsken och ingen vind att tala om så rullade det ändå på, trots uppförsbackarna.
Vi tog oss till by efter by längst med den franska kusten. De där "några kilometrarna" till Spanien blev en och en halv mil, men tillslut så nådde vi toppen på ett berg där den gamla gränsstationen låg. Vi knäppte några bilder, cyklade vidare några hundra meter, knäppte några bilder till och sen begav vi oss nedför berget mot den första spanska lunchen. Det blev en höjdarlasagne á la España och priset var 20-30 % billigare än vad något liknande hade kostat i Frankrike.
Det vi i efterhand kan säga om Frankrike, förutom de höga priserna på allt ifrån vatten och mat till hotellrum, är att Frankrike varit svårt att cykla i. Det som varit jobbigast är dålig skyltning, smala vägrenar, inga cykelbanor och att fransmännen städar sina bilar längst vägen (- glas, glas och glas). När vi passerade vissa partier så kändes det som att vi kommit till en filial till Olshammars glasbruk!
Frankrike får: 1 Frankrike.
Efter lunchen så tog vi oss an de outforskade spanska riksvägarna. Vi styrde mot Girona där vi hoppades på att kunna tillbringa natten. "Jordgubbsflickorna-utan-jordgubbar" som vi sett tidigare i Frankrike dök upp i Spanien också, men nu med mindre och mindre kläder ju längre söderut vi kom. Detta faktum kanske inte är så underligt då temperaturen stiger i takt med att vi närmar oss Marocko, och alla vet ju att det kan bli svettigt om man har för mycket kläder på sig...!!!
Vi nådde slutligen Girona och fann ett tvåstjärnigt hotell i stadens norra kvarter. När man cyklat runt 10 mil i 35gr värme så tar man första bästa och hoppas på turen, denna gång så hade vi inte samma tur som tidigare. Hotellet var en riktig dikeskörning och det pågick nog både det ena och det andra i de olika rummen. Vi låste, extrareglade samt ställde våra väskor mot dörren..
Men vi somnade som stockar. Swedish vikings you know!
Dag 34
Vi tackade nej till frukost på hotellet och ställde in siktet på Barcelona.
Vägen ut ur Girona gick via flygplatsen. Nyköping - Girona är väl ca: 3,5 - 4 timmar med flyg.
Örebro - Girona på cykel...34 dagar !!??
Färden gick via underbara äppel- och päronodlingar... och det gick inte att låta bli: Det är klart att vi pallade. Gratis är godast!!
Vi nådde havet igen på eftermiddagen och insåg att från och med nu så kommer till och med Håkan kunna hjälpa till med kartan...Havet mot vänster axel...skitenkelt!
Vad vi också insåg skulle bli enkelt var boende. Badorterna avlöser varandra och samtliga orter har fina campingar.
Just en sån camping kom vi till på kvällen i El Masnou. Det var grymt mycket folk, mycket ungdomar. Scoutläger, partynissar, barnfamiljer. Allt i en skön blandning.
Vi hamnade med vårat tält bredvid Tilo och Nani. Dom var kurskamrater från sjuksköterskeutbildningen. Tilo jobbade fortfarande som sjuksköterska men Nani hade sadlat om till flygvärdinna och jobbade på lufthansa.
Nani fixade billiga resor och Tilo ansvarade för utrustningen!!
Dom bjöd på några öl på kvällen och Tilo berättade att han hade passat på att inspektera vår utrustning då vi tidigare badat i poolen. Min cykel dömde han ut helt, men Gustavs var helt okey. Tilo kan nämligen doktorera i utrustning.
Han visade stolt upp sina special-kit. Kniv, gaffel samt sked i Titan, med några enkla grepp så har man fått allt fälla upp eller ihop sig. Tältet: Två rum och allrum i mitten, praktiskt när man bara är kompisar. Tältet vägde exakt 5 kg.
Han har i minsta detalj en cykelresa på 1,5 år planerad. All utrustning finns på plats.. det som saknas är någon att cykla med. (Om någon är sugen så kan ni anmäla intresse till Gustav, han förmedlar vidare).
Vi hade en enormt trevlig kväll och Tilos utrustningsintresse lockade till många skratt.
Dom berättade att Nani hade en ny resa på gång, en riktig långresa. Zansibar och lite annat smått å gott. Tilo tyckte att det lät okey! Bara han fick tälta!!!...Underbara människor!!
Dag 35
Barcelona...!!
Här hade man lätt kunnat spendera en vecka.
Men i vårt fall så funkar det inte riktigt så. Jag njuter av cyklingen i storstäderna. Gustav blir lite stressad...han vill hitta ut så fort som möjligt. Våra intressen går lite isär, men vi kompromissar.
Denna gång så räckte det till att han släppte till 3 timmar. Jag fick se och besöka innerstaden. Vi kom upp till en utsiktstopp söder om staden med en underbar Restaurang med utsikt över hela Barcelona.
Barcelona var helt underbart att cykla i. Cykelbanor överallt och man såg många turister ta sig fram på sms-cyklar.
Vi har ju haft lätt att hitta ut ur städer tidigare. Barcelona blev undantaget. Vi hittade inte ut, det var bom stopp överallt...Vi tog motorvägen! (Ej att rekommendera för ovana cyklister)
Dagar när vi passerar storstäder blir långa cykeldagar eftersom vi inte vill avvika från målsättningen att cykla 10 mil/dag.
Denna dag så kom vi fram till Arc Romá de Bará. Campingen var helt underbar. Äventyrsbad, supermercados, restauranger och barer...riktigt hög klass.
Att sätta upp tält i Spanien är inte lätt. Vi hade tidigare bara nosat på problemet, men denna kväll blev det mer akut. "The Spanish ground is made of cemento" man behöver näst intill klätterutrustning för att få fast tältet. Alltså! Svenska tältpinnar funkar inte alls.
Vi hade precis börjat då det kom två spanska gentlemen. Tittade, skakade på huvudet och gick iväg. Dom kom strax tillbaka med slägghammare, motade lite artigt bort oss och började räta upp våra pinnar samt visa hur vi skulla gå tillväga. Dom lät oss så småningom pröva själva men kastade för säkerhetsskull ett vakande öga.
Denna dag så passerade vi 300 mil. Det får också gälla som kvällens mätarställning.
(jag tror vi cyklade 18 km till)
Dag 36
Det var med sorg i hjärtat vi tog avsked av denna "GuldCamping". Men livet måste rulla vidare.
Samma typ av cykling. Stark vind 5 - 6 m/s rakt i bröstet. Varmt och ständig vätskepåfyllning.
Vi har fått en favorit. Repsol!! Vad vore livet utan Repsol, det är där inne dom står. Dom kylda dryckerna. Schweppes limon...ahhh men lugn vilken dricka!!
Vi nådde denna dag Serramar. Campingen låg precis vid havet.
Dag 37
Stark vind. VARMT.
Vi hittade en camping i Platja de Nules.
En enkel camping också vid havet, inget märkvärdigt.
Men kvinnan i baren var en gåva. Vad vill ni äta pojkar frågade hon, vi har ingen meny, men jag gör något gott till er.
Maten var hemlagad. Det var allt. kött, skinka, korv, stekta ägg, grönsaksfat, bröd och inte minst öl. Kostnad: Så billigt så man skämdes. Men jag kompenserade det låga priset med att ge henne en riktig cykelkram!!
Dag 38
Valencia.
Idag så gick komromissandet sämre. Jag fick med en bild från Valencia.
Jag försökte få till det några gånger vid trafikljusen, men denna dag var tempot så högt så vi stannade inte ens för rött.
Ut ur Valencia gick som smort...vi valde motorvägen direkt...inget knussel liksom!
Denna dag saknar mätarställning!!!
(resans första punka kom idag)
Dag 39
Samma typ av cykling, vind i bröstet.
Spanien är väldigt lika och samma.
Samma turistområden, supermarkets och människor som bara kör och kör.
Vi kom på kvällen fram till Cullera.
En jättefin stad med mycket turister.
Dag 40
Idag ska det vända!!! Vinden.
Vi har levt med hoppet om att bara vi rundar udden vid Cap de la Nau så kommer vi få vinden snett i ryggen resten av resan...hoppas!
Vi kom till Calp på kvällen. En stad några mil norr om Benidorm.
Resans längsta nerförsbacke. 8 kilometer...inte ett tramptag!! Vad säger man??
Campingen var svindyr 34 euro för ett litet tält.
Campingarna vi varit på jobbar med lite olika koncept.
Cullera, där vi var dagen innan, körde Bingo som sin stora grej. Det var fullsatt och alla var väldigt Bingosugna och jublade högt när någon fick in sina nummer. Campingen i Calp hade dancing som sin grej. Man förklarade för oss, att om vi skulle bada i poolen så fick vi göra det omgående för sedan så skulle det bli dancing vid poolside.
Vi doppade oss och bytte snabbt om, en så´n kväll vill man ju bara inte missa.
Dag 41
Nu har vi cyklat och cyklat och det börjar bli dax för vila.
Vinden har vänt, vi har den snett i ryggen. Det gör att vi kan minska cyklandet med någon timma/dag.
Jag trodde innan vi stack från Sverige att vi skulle sitta på cykeln ca: 5- 6 timmar /dag, det har tyvärr blivit längre. Vissa dagar så har vi cyklat 9 - 10 timmar.
Denna dag kom vi till Sta Pola.
Koncept: Vattenvolley (Vi var inte med)
Dag 42
Los Alcazares.
FAMILJEN LARSSON
Vi hade tidigare i veckan fått information från Peter om att Anne och Sandra skulle finnas på plats i deras hus.
Vi blev varmt mottagna och kvällen firades på en Kinesrestaurang.
Vi bor i ett eget litet rum på taket. med separat ingång och wc...lite Aristocats varning på den!!
Dag 43
I dag så sitter jag vid Larssons köksbord och läppjar på en kopp kaffe. Ann och Sandra är nere vid havet. Gustav ligger och slappar vid poolen.
Dom ska åka hem till Sverige i morgon. Vi är så tacksamma för deras gästfrihet.
Vi har för första gången på hela resan kunnat tvätta våra kläder på riktigt.
Vi fick åka bil med Anne igår, bara en så´n sak.(hon parkerar som en infödd).
Vi åt en riktig "hemmafrukost" i morse.
Ikväll så hoppas vi kunna bjuda ut tjejerna på Restaurang som tack.
ps/ds Gustav har ju alltid varit sugen på att jobba som Pizzabud i Venedig.
Men! Jag tror graaben passar bättre som poolskötare i Spanien.
Dag 44
Upp i ottan, tjejerna har sitt plan hem till Sverige att passa.
Efter vi tagit avsked så gav vi oss iväg lite slokörade. Vi hade fått känna på lite bekvämlighet och vi tyckte nog båda att det kändes lite tungt att ge sig ut på vägarna igen...men! men!
Vi började med att följa kusten några kilometer för att sedan cykla in i landet med riktning Cartagena.
Allt innan har bara varit träning!
Vi börjar sakta att förstå vad som väntar oss, klättring, klättring och det är långt och det är högt, mycket högre än tidigare. Vi möter också en helt annan vind än tidigare, den som kommer nu är mycket varmare.
Vi kämpade på med både backar, värme och den mentala biten och kom på kvällen fram till Aguilas.
Dag 45
Sierra Nevada
Nu är det ingen lek längre. Vi bestämmer oss för att försöka tjäna några mil på att smita rakt över udden istället för att cykla efter havet. Det är nog resans dummaste beslut. Vi hamnar mitt i Sierra Nevada och nu känns det precis som att cykla mitt i en hårfön, vi bränner oss på vinden. Gustav mår inte alls bra av solen och har svimningskänslor.
Hela området känns avfolkat.Vi cyklar på den gamla vägen som numera bara används av den tunga lastbilstrafiken.
Vid lunchtid så stannar vi till vid en "vägkrog". Krogen saknar meny men damen bakom bardisken bräker som ett lamm och vi förstår att ska vi få något i oss så är det lamm som gäller.
Det vi "får" på tallriken smakade helt fantastiskt. Hemlagat!
Men det är en konstig känsla att sitta och äta som enda kunder och hela personalen/familjen sitter och tittar på oss och följer varje rörelse och tugga vi tar samt ler för att få bekräftelse på om det var tillräckligt bra. Det är med en känsla av befrielse som vi lämnar stället.
Efter lunch så kämpar vi vidare, men känner att det inte kommer att hålla. Mellan topparna så stiger det hela tiden, vi får inget "rull" gratis utom i nerförsbackarna efter klättring.
Men som så många gånger tidigare. Allt löser sig! Vi kom till en helt underbar stad.
Sorbas.
Staden ligger på en klippa och för att nå den så åker man över en bro.
Varför man placerat staden så vet jag i skrivande stund inte.
Vi hittade ett litet hotell mitt i sta´n/byn och allt hade en känsla av Zorro.
Ni kanske tycker det låter larvigt. Men så var det. Man blev lite sugen på att köpa sig ett svärd och byta cykeln mot en häst, ta på sig masken och rida ut i Sierra Nevada. Det finns väl fortfarande nå´n snygging bland bergstopparna som behöver räddas av Zorro.
Dag 46
Vi äter frukost på byns enda café och är rustade för det värsta.
Gustav känner sig lite fräschare, vi har haft klimatanläggning på rummet och sovit riktigt bra.
Men! Nu börjar det att rulla nerför en aning, det som igår var lite uppför är idag lite nerför och alla som pysslat med cykel vet vilken otrolig skillnad det är.
Landskapet är helt otroligt, efter en stund så kommer vi fram till stället där många Western filmer spelats in.
Vi cyklar ner mot Almeria och havet igen och möts nu av alla växthus som täcker den här delen av Spanska kusten, det är helt otroligt. Man har plastat in hela området.
(Går man in på google map/satelit, så ser man växthusen!!)
Vi cyklade igenom delar av området. Det är hemska förhållanden som råder. Skräpigt, varmt, människor som bor i ruckel.
Balerma=400 mil. Tyvärr så var jag lite för het på gröten så alla niorna försvann, mätaren registrerar var tionde meter.
På kvällen så kom vi fram till Adra.
Vi hade cyklat ca 4 mil extra efter kusten i ett försök att hitta en camping.Vi fick svaret att det tidigare funnits camping men att den tyvärr var nerlagd, men i nästa stad så fanns det nog.
Så höll det på, tills vi gav upp. Det enda vi hittade var ett 4 stjärnigt hotell i Adra...95 euro! Lite över cykelbudget.
OBS! Frukost ingick...
Dag 47
Dagen bjuder på plan cykling och vi kommer till Nerja.
Det som nu börjar kännas som ett problem för oss är att vi tvingas till att mer och mer cykla på motorväg. Det är egentligen inte motorväg. Högsta tillåtna hastighet är 80 km/h, men de flesta har satt en 1:a framför åttan, så det känns inte bekvämt att cykla.
Uffe Nilssons...??
Dag 48
Malaga ska passeras idag och vi ska besöka några cykelhandlare för att lyssna om det finns något intresse att köpa våra cyklar. Men...No! No! Som cykelhandlare i Spanien så jobbar man inte med begagnat.
(Vi har planerat att återvända till Malaga efter vi nått vårt mål.)
Vi cyklar vidare och passerar: Torremolinos, Fuengirola, Marbella...80-tals retro. Sangria!! Vita jeans och träskor samt för liten T-shirt.
Vi kommer på kvällen fram till en camping strax norr om Estepona.
Det blev en 15 milare idag!!
Men Pappa!! Du har en enda uppgift på dagarna. Jag sköter kartan och du fotar mätarställningarna...Suck!!
Ingen mätarställning ikväll...sorry!
Dag 49
EN STOR DAG!!!
Idag ska vi komma fram.
Vi har dessutom en kort etapp, så allt känns riktigt bra.
Cyklingen är egentligen jobbig, det blåser både från atlanten och medelhavet, området är också väldigt kuperat. Men en dag som denna så...!!
Vi kommer fram till Gibraltar kl:14,00 MÄTARSTÄLLNING: 4324 kilometer sammanlagt!!
Landningsbanan till Gibraltar airport delas av infarten till staden.
Vi Lunchar och åker ner till hamnen för att kolla lite färjetider, nu visar det sig att vi är dåligt pålästa. Det går bara en färja i veckan från Gibraltar till Marocko. Avgång: Fredag och tillbaka söndag??!!
Vi var alltså inte framme!
Vi fick cykla vidare till Algeciras. Ca: 20 km.
Algeciras känns som en plats som...suck!!
Kommer man till Algeciras så ska man inte bo i hamnkvarteren. Vi bodde naturligtvis där. Kvarteren sover på dagarna och vaknar när man normalt ska sova. Det vimlar av människor "som missat sin charterbuss hem".
Vi besökte ett biljettkontor på kvällen och fick information om att vi inte heller från Algeciras kunde komma till Tanger the city utan bara till Port Tanger Med.
Men det gick att köpa bussresa till Tarifa för att därifrån ta sig över.
Vi valde att inte cykla till Tarifa. Vi köpte plats på en guidad tur. Skitskönt!
Dag 50
10:00 Buss från Port Algeciras - Tarifa.
11:00 Jetfärja från Tarifa - Tanger.
Vi fick klistermärken med en Delfin som ett bevis på vilken grupp vi tillhörde.
Vi kom inte i den Japanska gruppen. Bra! Ökat kamerautrymme.
Vi kom inte i den Ryska gruppen.
Vi kom i den Holländska och Tyska gruppen!!
Gustav tyckte på morgonen att vi skulle ta med oss mera pengar. Jag kollade över finanserna och uppskattade att det jag hade i plånboken skulle räcka...allt var ju redan betalt.
Men! Jag hade fel. (Det fanns så fräna saker att köpa, och billigt.)
Man hade haft kungen på besök dagen innan, så hela Tanger var fyllt med flaggor.
Man firade här inne i palatset.
Turen i Tanger startade i buss ca: 1 timma för att sedan övergå till walking tour.
Nu startade kriget!
Säljare, säljare och säljare!! Var vi än gick så dök dom upp, samma lirare försökte sälja samma stenar till mig under hela dagen. Kom jag ut från butiken så dök han upp, kom jag ut från toaletten så fanns han där...very cheeeap mister only 30 euro!! I slutet på dagen så lät det så här! Samma stenar! Very cheap mister only 5 euro.
Vi fick möjlighet att prata med några säljare off record. Dom berättade att dom lever ganska gott på det dom säljer till turister. En av dom försörjde hela sin familj, fru och fyra grabbar.
Abdullah Halif berättade att han var maratonlöpare, att han på morgonen innan han började sälja hade sprungit 15 kilometer. Han visade att han under den fotsida dräkten hade löpartröjan och shortsen på sig. Han hade girlfriend i Switzerland..Veronika!!
Allt är inte som man tror att det är eller som det ser ut.
Tanger var omtumlande. Alla färger. Alla lukter. Alla vackra människor i sina vackra kläder.
Vi besökte: Mattaffärer, keramikaffärer, krydd och hälsoaffärer... allt för att vi skulle handla.
Kamelridning, ormtjusare. Red man inte så åkte man dit på att man stod bredvid och tittade. Vips så hade man hamnat på ett fotografi. Only 2 euro mister very very cheeap!!
Joels Bakugan har äntligen nått sitt mål. Afrika! Tack Joel! Den har hjälpt oss hela vägen
och du får tillbaks den när vi kommer hem.
Pappa tillsammans med Abdullah, marathonlöparen!
Vi lämnade Tanger med tom plånbok, men väldigt nöjda.
( Jag hade ju som tur var lite i den från början!!)
Dag 51
Tillbaka till Malaga står på programmet.
Nu är det slutcyklat. Vi har kastat cykelväskorna och köpt en ny resväska i kvarteret.
Very good suitcase mister. Only 25 euro!!! (Den har redan gått sönder)
Vi har tur och kommer med 11:00 Bussen, den är fullsatt, men vi får med cyklarna om vi skruvar av framhjulen.
Framme i Malaga
Klockan 17:00 Öppnar Cash Converter i Malaga och vi är 3:a i kön.
Det är en brokig samling framför pantbanken. Stammisarna börjar att bjuda på våra cyklar redan utanför butiken. Dom står själva där med: Borrmaskiner, våtdräkter, videofilmer, akvarium...allt!
Dom börjar att räkna på turordningen och helt plötsligt när dörrarna öppnar så har vi halkat ner till 6:e plats. Det finns 5 bås nämligen. Vi protesterar inte...
Vad får man för 2 cyklar på pantbank i Malaga?? Ja det är dagens fråga!
Dag 52
Vi bor på ett litet pensionat strax utanför Malaga.
Ett underbart litet ställe. Med en liten restaurang på innergården där det serveras
frukost och välsmakande mat på kvällarna.
Ett perfekt ställe för två trötta cyklister att vila ut på.
Det är bara och erkänna! Man är ju "Spanienkille" jag trodde att all Hierbas från Ibiza
försvunnit ur kroppen, men så är det inte. Spanien har varit överförväntan bra att cykla i.
Bra cykelbanor genom städerna, de stora vägarna har haft breda dikesrenar.
Vi har blivit vänligt bemötta vart vi än har kommit. Gustav cyklade omkull på morgonen
mitt i Estepona, vips så fanns det människor som kom till vår hjälp. Servetter, alsol sprit...
Därför så vill Jag avsluta Spanien med denna bild på Anna.
Den här lilla tjejen är bilden av Spanien för mig!!
På fredag så ska vi flyga till Bologna,
sedan så blir det nattåg till Ancona.
Kl:11.00 på Lördag så går färjan från Ancona till Split.
Det ska bli skönt att träffa familjen igen.
Tyvärr så kommer inte Emma och Andreas. ( Men, man kan inte få allt)
Punkteringar!
Min första kom efter ca:350 mil strax före Valencia. Efter det så har vi punkterat åtta gånger. Jag 5 och Gurre 3.
Slutknorr!
Som ni alla förstår så har Gustav och jag fått möjligheten att uppleva något fantastiskt tillsammans.
Vi förstår på dom vi pratat med hemma att många tycker att det vi gjort är helt otroligt.
Själva tycker vi inte att prestationen är så märkvärdig, vi är mest förvånade över att vi hållit hela vägen. Kondis bygger man snabbt.. värre är det med att försöka undvika belastningsskador.
Har vi bara mått bra?
Gustav har stundtals haft problem med sitt knä. Jag har haft inflammation i spetsen på svanskotan. Vi har i perioder ätit voltaren för att klara av belastningen...inte så bra!!
Jag hade cyklat 32 mil innan. Gustav hade cyklat till Glanshammar tur och retur året innan när vi köpte cykeln.
När folk tvivlat på oss, så har jag hela tiden hävdat att man kan cykla till Afrika med små förberedelser bara man gör det på rätt sätt. Cykel är ett mycket skonsamt motionsredskap.
Varje dag har bjudit på nya spännande utmaningar.
Varje dag har också bjudit på nya möten.
De människor vi mött under vägen har varit helt otroliga.
Tyskarna ska ju vara dryga!? Jag vet inte i hur många Tyska vägkorsningar vi stått med kartan uppe, och människor har kommit fram och erbjudit oss hjälp. Likaså i Frankrike!
Kan vem som helst cykla till Afrika?
Kan vi cykla till Afrika så kan vem som helst cykla till Afrika!!
Jag hoppas att vi med vår blogg inspirerat någon till att använda cykeln på sin semester.
Personligen så har jag en favoritsträcka som också är lagom i tid och längd. Lyon - Barcelona...underbart!!
Tack till er alla som skickat kommentarer till oss.
Ha en skön sommar och glöm inte att smörja kedjan!
Gustav och Håkan
Idag åkte vi, ganska friska och krya, mot destination Spanien, vårt femte land på listan att nå. Innan avfärd så tog vi ett hjärtligt farväl av hotellföreståndarinnan Chantel, en förtjusande dam vars man själv var cyklist och cyklade två timmar varje eftermiddag.
Den första biten blev en riktig klättringshistoria över de, sedan tidigare, ökända pyreneérna. Om klättringen i Tyskland var jobbig så blev klättringen efter Collioure än tuffare. Men med strålande solsken och ingen vind att tala om så rullade det ändå på, trots uppförsbackarna.
Vi tog oss till by efter by längst med den franska kusten. De där "några kilometrarna" till Spanien blev en och en halv mil, men tillslut så nådde vi toppen på ett berg där den gamla gränsstationen låg. Vi knäppte några bilder, cyklade vidare några hundra meter, knäppte några bilder till och sen begav vi oss nedför berget mot den första spanska lunchen. Det blev en höjdarlasagne á la España och priset var 20-30 % billigare än vad något liknande hade kostat i Frankrike.
Det vi i efterhand kan säga om Frankrike, förutom de höga priserna på allt ifrån vatten och mat till hotellrum, är att Frankrike varit svårt att cykla i. Det som varit jobbigast är dålig skyltning, smala vägrenar, inga cykelbanor och att fransmännen städar sina bilar längst vägen (- glas, glas och glas). När vi passerade vissa partier så kändes det som att vi kommit till en filial till Olshammars glasbruk!
Frankrike får: 1 Frankrike.
Efter lunchen så tog vi oss an de outforskade spanska riksvägarna. Vi styrde mot Girona där vi hoppades på att kunna tillbringa natten. "Jordgubbsflickorna-utan-jordgubbar" som vi sett tidigare i Frankrike dök upp i Spanien också, men nu med mindre och mindre kläder ju längre söderut vi kom. Detta faktum kanske inte är så underligt då temperaturen stiger i takt med att vi närmar oss Marocko, och alla vet ju att det kan bli svettigt om man har för mycket kläder på sig...!!!
Vi nådde slutligen Girona och fann ett tvåstjärnigt hotell i stadens norra kvarter. När man cyklat runt 10 mil i 35gr värme så tar man första bästa och hoppas på turen, denna gång så hade vi inte samma tur som tidigare. Hotellet var en riktig dikeskörning och det pågick nog både det ena och det andra i de olika rummen. Vi låste, extrareglade samt ställde våra väskor mot dörren..
Men vi somnade som stockar. Swedish vikings you know!
Dag 34
Vi tackade nej till frukost på hotellet och ställde in siktet på Barcelona.
Vägen ut ur Girona gick via flygplatsen. Nyköping - Girona är väl ca: 3,5 - 4 timmar med flyg.
Örebro - Girona på cykel...34 dagar !!??
Färden gick via underbara äppel- och päronodlingar... och det gick inte att låta bli: Det är klart att vi pallade. Gratis är godast!!
Vi nådde havet igen på eftermiddagen och insåg att från och med nu så kommer till och med Håkan kunna hjälpa till med kartan...Havet mot vänster axel...skitenkelt!
Vad vi också insåg skulle bli enkelt var boende. Badorterna avlöser varandra och samtliga orter har fina campingar.
Just en sån camping kom vi till på kvällen i El Masnou. Det var grymt mycket folk, mycket ungdomar. Scoutläger, partynissar, barnfamiljer. Allt i en skön blandning.
Vi hamnade med vårat tält bredvid Tilo och Nani. Dom var kurskamrater från sjuksköterskeutbildningen. Tilo jobbade fortfarande som sjuksköterska men Nani hade sadlat om till flygvärdinna och jobbade på lufthansa.
Nani fixade billiga resor och Tilo ansvarade för utrustningen!!
Dom bjöd på några öl på kvällen och Tilo berättade att han hade passat på att inspektera vår utrustning då vi tidigare badat i poolen. Min cykel dömde han ut helt, men Gustavs var helt okey. Tilo kan nämligen doktorera i utrustning.
Han visade stolt upp sina special-kit. Kniv, gaffel samt sked i Titan, med några enkla grepp så har man fått allt fälla upp eller ihop sig. Tältet: Två rum och allrum i mitten, praktiskt när man bara är kompisar. Tältet vägde exakt 5 kg.
Han har i minsta detalj en cykelresa på 1,5 år planerad. All utrustning finns på plats.. det som saknas är någon att cykla med. (Om någon är sugen så kan ni anmäla intresse till Gustav, han förmedlar vidare).
Vi hade en enormt trevlig kväll och Tilos utrustningsintresse lockade till många skratt.
Dom berättade att Nani hade en ny resa på gång, en riktig långresa. Zansibar och lite annat smått å gott. Tilo tyckte att det lät okey! Bara han fick tälta!!!...Underbara människor!!
Dag 35
Barcelona...!!
Här hade man lätt kunnat spendera en vecka.
Men i vårt fall så funkar det inte riktigt så. Jag njuter av cyklingen i storstäderna. Gustav blir lite stressad...han vill hitta ut så fort som möjligt. Våra intressen går lite isär, men vi kompromissar.
Denna gång så räckte det till att han släppte till 3 timmar. Jag fick se och besöka innerstaden. Vi kom upp till en utsiktstopp söder om staden med en underbar Restaurang med utsikt över hela Barcelona.
Barcelona var helt underbart att cykla i. Cykelbanor överallt och man såg många turister ta sig fram på sms-cyklar.
Vi har ju haft lätt att hitta ut ur städer tidigare. Barcelona blev undantaget. Vi hittade inte ut, det var bom stopp överallt...Vi tog motorvägen! (Ej att rekommendera för ovana cyklister)
Dagar när vi passerar storstäder blir långa cykeldagar eftersom vi inte vill avvika från målsättningen att cykla 10 mil/dag.
Denna dag så kom vi fram till Arc Romá de Bará. Campingen var helt underbar. Äventyrsbad, supermercados, restauranger och barer...riktigt hög klass.
Att sätta upp tält i Spanien är inte lätt. Vi hade tidigare bara nosat på problemet, men denna kväll blev det mer akut. "The Spanish ground is made of cemento" man behöver näst intill klätterutrustning för att få fast tältet. Alltså! Svenska tältpinnar funkar inte alls.
Vi hade precis börjat då det kom två spanska gentlemen. Tittade, skakade på huvudet och gick iväg. Dom kom strax tillbaka med slägghammare, motade lite artigt bort oss och började räta upp våra pinnar samt visa hur vi skulla gå tillväga. Dom lät oss så småningom pröva själva men kastade för säkerhetsskull ett vakande öga.
Denna dag så passerade vi 300 mil. Det får också gälla som kvällens mätarställning.
(jag tror vi cyklade 18 km till)
Dag 36
Det var med sorg i hjärtat vi tog avsked av denna "GuldCamping". Men livet måste rulla vidare.
Samma typ av cykling. Stark vind 5 - 6 m/s rakt i bröstet. Varmt och ständig vätskepåfyllning.
Vi har fått en favorit. Repsol!! Vad vore livet utan Repsol, det är där inne dom står. Dom kylda dryckerna. Schweppes limon...ahhh men lugn vilken dricka!!
Vi nådde denna dag Serramar. Campingen låg precis vid havet.
Dag 37
Stark vind. VARMT.
Vi hittade en camping i Platja de Nules.
En enkel camping också vid havet, inget märkvärdigt.
Men kvinnan i baren var en gåva. Vad vill ni äta pojkar frågade hon, vi har ingen meny, men jag gör något gott till er.
Maten var hemlagad. Det var allt. kött, skinka, korv, stekta ägg, grönsaksfat, bröd och inte minst öl. Kostnad: Så billigt så man skämdes. Men jag kompenserade det låga priset med att ge henne en riktig cykelkram!!
Dag 38
Valencia.
Idag så gick komromissandet sämre. Jag fick med en bild från Valencia.
Jag försökte få till det några gånger vid trafikljusen, men denna dag var tempot så högt så vi stannade inte ens för rött.
Ut ur Valencia gick som smort...vi valde motorvägen direkt...inget knussel liksom!
Denna dag saknar mätarställning!!!
(resans första punka kom idag)
Dag 39
Samma typ av cykling, vind i bröstet.
Spanien är väldigt lika och samma.
Samma turistområden, supermarkets och människor som bara kör och kör.
Vi kom på kvällen fram till Cullera.
En jättefin stad med mycket turister.
Dag 40
Idag ska det vända!!! Vinden.
Vi har levt med hoppet om att bara vi rundar udden vid Cap de la Nau så kommer vi få vinden snett i ryggen resten av resan...hoppas!
Vi kom till Calp på kvällen. En stad några mil norr om Benidorm.
Resans längsta nerförsbacke. 8 kilometer...inte ett tramptag!! Vad säger man??
Campingen var svindyr 34 euro för ett litet tält.
Campingarna vi varit på jobbar med lite olika koncept.
Cullera, där vi var dagen innan, körde Bingo som sin stora grej. Det var fullsatt och alla var väldigt Bingosugna och jublade högt när någon fick in sina nummer. Campingen i Calp hade dancing som sin grej. Man förklarade för oss, att om vi skulle bada i poolen så fick vi göra det omgående för sedan så skulle det bli dancing vid poolside.
Vi doppade oss och bytte snabbt om, en så´n kväll vill man ju bara inte missa.
Dag 41
Nu har vi cyklat och cyklat och det börjar bli dax för vila.
Vinden har vänt, vi har den snett i ryggen. Det gör att vi kan minska cyklandet med någon timma/dag.
Jag trodde innan vi stack från Sverige att vi skulle sitta på cykeln ca: 5- 6 timmar /dag, det har tyvärr blivit längre. Vissa dagar så har vi cyklat 9 - 10 timmar.
Denna dag kom vi till Sta Pola.
Koncept: Vattenvolley (Vi var inte med)
Dag 42
Los Alcazares.
FAMILJEN LARSSON
Vi hade tidigare i veckan fått information från Peter om att Anne och Sandra skulle finnas på plats i deras hus.
Vi blev varmt mottagna och kvällen firades på en Kinesrestaurang.
Vi bor i ett eget litet rum på taket. med separat ingång och wc...lite Aristocats varning på den!!
Dag 43
I dag så sitter jag vid Larssons köksbord och läppjar på en kopp kaffe. Ann och Sandra är nere vid havet. Gustav ligger och slappar vid poolen.
Dom ska åka hem till Sverige i morgon. Vi är så tacksamma för deras gästfrihet.
Vi har för första gången på hela resan kunnat tvätta våra kläder på riktigt.
Vi fick åka bil med Anne igår, bara en så´n sak.(hon parkerar som en infödd).
Vi åt en riktig "hemmafrukost" i morse.
Ikväll så hoppas vi kunna bjuda ut tjejerna på Restaurang som tack.
ps/ds Gustav har ju alltid varit sugen på att jobba som Pizzabud i Venedig.
Men! Jag tror graaben passar bättre som poolskötare i Spanien.
Dag 44
Upp i ottan, tjejerna har sitt plan hem till Sverige att passa.
Efter vi tagit avsked så gav vi oss iväg lite slokörade. Vi hade fått känna på lite bekvämlighet och vi tyckte nog båda att det kändes lite tungt att ge sig ut på vägarna igen...men! men!
Vi började med att följa kusten några kilometer för att sedan cykla in i landet med riktning Cartagena.
Allt innan har bara varit träning!
Vi börjar sakta att förstå vad som väntar oss, klättring, klättring och det är långt och det är högt, mycket högre än tidigare. Vi möter också en helt annan vind än tidigare, den som kommer nu är mycket varmare.
Vi kämpade på med både backar, värme och den mentala biten och kom på kvällen fram till Aguilas.
Dag 45
Sierra Nevada
Nu är det ingen lek längre. Vi bestämmer oss för att försöka tjäna några mil på att smita rakt över udden istället för att cykla efter havet. Det är nog resans dummaste beslut. Vi hamnar mitt i Sierra Nevada och nu känns det precis som att cykla mitt i en hårfön, vi bränner oss på vinden. Gustav mår inte alls bra av solen och har svimningskänslor.
Hela området känns avfolkat.Vi cyklar på den gamla vägen som numera bara används av den tunga lastbilstrafiken.
Vid lunchtid så stannar vi till vid en "vägkrog". Krogen saknar meny men damen bakom bardisken bräker som ett lamm och vi förstår att ska vi få något i oss så är det lamm som gäller.
Det vi "får" på tallriken smakade helt fantastiskt. Hemlagat!
Men det är en konstig känsla att sitta och äta som enda kunder och hela personalen/familjen sitter och tittar på oss och följer varje rörelse och tugga vi tar samt ler för att få bekräftelse på om det var tillräckligt bra. Det är med en känsla av befrielse som vi lämnar stället.
Efter lunch så kämpar vi vidare, men känner att det inte kommer att hålla. Mellan topparna så stiger det hela tiden, vi får inget "rull" gratis utom i nerförsbackarna efter klättring.
Men som så många gånger tidigare. Allt löser sig! Vi kom till en helt underbar stad.
Sorbas.
Staden ligger på en klippa och för att nå den så åker man över en bro.
Varför man placerat staden så vet jag i skrivande stund inte.
Vi hittade ett litet hotell mitt i sta´n/byn och allt hade en känsla av Zorro.
Ni kanske tycker det låter larvigt. Men så var det. Man blev lite sugen på att köpa sig ett svärd och byta cykeln mot en häst, ta på sig masken och rida ut i Sierra Nevada. Det finns väl fortfarande nå´n snygging bland bergstopparna som behöver räddas av Zorro.
Dag 46
Vi äter frukost på byns enda café och är rustade för det värsta.
Gustav känner sig lite fräschare, vi har haft klimatanläggning på rummet och sovit riktigt bra.
Men! Nu börjar det att rulla nerför en aning, det som igår var lite uppför är idag lite nerför och alla som pysslat med cykel vet vilken otrolig skillnad det är.
Landskapet är helt otroligt, efter en stund så kommer vi fram till stället där många Western filmer spelats in.
Vi cyklar ner mot Almeria och havet igen och möts nu av alla växthus som täcker den här delen av Spanska kusten, det är helt otroligt. Man har plastat in hela området.
(Går man in på google map/satelit, så ser man växthusen!!)
Vi cyklade igenom delar av området. Det är hemska förhållanden som råder. Skräpigt, varmt, människor som bor i ruckel.
Balerma=400 mil. Tyvärr så var jag lite för het på gröten så alla niorna försvann, mätaren registrerar var tionde meter.
På kvällen så kom vi fram till Adra.
Vi hade cyklat ca 4 mil extra efter kusten i ett försök att hitta en camping.Vi fick svaret att det tidigare funnits camping men att den tyvärr var nerlagd, men i nästa stad så fanns det nog.
Så höll det på, tills vi gav upp. Det enda vi hittade var ett 4 stjärnigt hotell i Adra...95 euro! Lite över cykelbudget.
OBS! Frukost ingick...
Dag 47
Dagen bjuder på plan cykling och vi kommer till Nerja.
Det som nu börjar kännas som ett problem för oss är att vi tvingas till att mer och mer cykla på motorväg. Det är egentligen inte motorväg. Högsta tillåtna hastighet är 80 km/h, men de flesta har satt en 1:a framför åttan, så det känns inte bekvämt att cykla.
Uffe Nilssons...??
Dag 48
Malaga ska passeras idag och vi ska besöka några cykelhandlare för att lyssna om det finns något intresse att köpa våra cyklar. Men...No! No! Som cykelhandlare i Spanien så jobbar man inte med begagnat.
(Vi har planerat att återvända till Malaga efter vi nått vårt mål.)
Vi cyklar vidare och passerar: Torremolinos, Fuengirola, Marbella...80-tals retro. Sangria!! Vita jeans och träskor samt för liten T-shirt.
Vi kommer på kvällen fram till en camping strax norr om Estepona.
Det blev en 15 milare idag!!
Men Pappa!! Du har en enda uppgift på dagarna. Jag sköter kartan och du fotar mätarställningarna...Suck!!
Ingen mätarställning ikväll...sorry!
Dag 49
EN STOR DAG!!!
Idag ska vi komma fram.
Vi har dessutom en kort etapp, så allt känns riktigt bra.
Cyklingen är egentligen jobbig, det blåser både från atlanten och medelhavet, området är också väldigt kuperat. Men en dag som denna så...!!
Vi kommer fram till Gibraltar kl:14,00 MÄTARSTÄLLNING: 4324 kilometer sammanlagt!!
Landningsbanan till Gibraltar airport delas av infarten till staden.
Vi Lunchar och åker ner till hamnen för att kolla lite färjetider, nu visar det sig att vi är dåligt pålästa. Det går bara en färja i veckan från Gibraltar till Marocko. Avgång: Fredag och tillbaka söndag??!!
Vi var alltså inte framme!
Vi fick cykla vidare till Algeciras. Ca: 20 km.
Algeciras känns som en plats som...suck!!
Kommer man till Algeciras så ska man inte bo i hamnkvarteren. Vi bodde naturligtvis där. Kvarteren sover på dagarna och vaknar när man normalt ska sova. Det vimlar av människor "som missat sin charterbuss hem".
Vi besökte ett biljettkontor på kvällen och fick information om att vi inte heller från Algeciras kunde komma till Tanger the city utan bara till Port Tanger Med.
Men det gick att köpa bussresa till Tarifa för att därifrån ta sig över.
Vi valde att inte cykla till Tarifa. Vi köpte plats på en guidad tur. Skitskönt!
Dag 50
10:00 Buss från Port Algeciras - Tarifa.
11:00 Jetfärja från Tarifa - Tanger.
Vi fick klistermärken med en Delfin som ett bevis på vilken grupp vi tillhörde.
Vi kom inte i den Japanska gruppen. Bra! Ökat kamerautrymme.
Vi kom inte i den Ryska gruppen.
Vi kom i den Holländska och Tyska gruppen!!
Gustav tyckte på morgonen att vi skulle ta med oss mera pengar. Jag kollade över finanserna och uppskattade att det jag hade i plånboken skulle räcka...allt var ju redan betalt.
Men! Jag hade fel. (Det fanns så fräna saker att köpa, och billigt.)
Man hade haft kungen på besök dagen innan, så hela Tanger var fyllt med flaggor.
Man firade här inne i palatset.
Turen i Tanger startade i buss ca: 1 timma för att sedan övergå till walking tour.
Nu startade kriget!
Säljare, säljare och säljare!! Var vi än gick så dök dom upp, samma lirare försökte sälja samma stenar till mig under hela dagen. Kom jag ut från butiken så dök han upp, kom jag ut från toaletten så fanns han där...very cheeeap mister only 30 euro!! I slutet på dagen så lät det så här! Samma stenar! Very cheap mister only 5 euro.
Vi fick möjlighet att prata med några säljare off record. Dom berättade att dom lever ganska gott på det dom säljer till turister. En av dom försörjde hela sin familj, fru och fyra grabbar.
Abdullah Halif berättade att han var maratonlöpare, att han på morgonen innan han började sälja hade sprungit 15 kilometer. Han visade att han under den fotsida dräkten hade löpartröjan och shortsen på sig. Han hade girlfriend i Switzerland..Veronika!!
Allt är inte som man tror att det är eller som det ser ut.
Tanger var omtumlande. Alla färger. Alla lukter. Alla vackra människor i sina vackra kläder.
Vi besökte: Mattaffärer, keramikaffärer, krydd och hälsoaffärer... allt för att vi skulle handla.
Kamelridning, ormtjusare. Red man inte så åkte man dit på att man stod bredvid och tittade. Vips så hade man hamnat på ett fotografi. Only 2 euro mister very very cheeap!!
Joels Bakugan har äntligen nått sitt mål. Afrika! Tack Joel! Den har hjälpt oss hela vägen
och du får tillbaks den när vi kommer hem.
Pappa tillsammans med Abdullah, marathonlöparen!
Vi lämnade Tanger med tom plånbok, men väldigt nöjda.
( Jag hade ju som tur var lite i den från början!!)
Dag 51
Tillbaka till Malaga står på programmet.
Nu är det slutcyklat. Vi har kastat cykelväskorna och köpt en ny resväska i kvarteret.
Very good suitcase mister. Only 25 euro!!! (Den har redan gått sönder)
Vi har tur och kommer med 11:00 Bussen, den är fullsatt, men vi får med cyklarna om vi skruvar av framhjulen.
Framme i Malaga
Klockan 17:00 Öppnar Cash Converter i Malaga och vi är 3:a i kön.
Det är en brokig samling framför pantbanken. Stammisarna börjar att bjuda på våra cyklar redan utanför butiken. Dom står själva där med: Borrmaskiner, våtdräkter, videofilmer, akvarium...allt!
Dom börjar att räkna på turordningen och helt plötsligt när dörrarna öppnar så har vi halkat ner till 6:e plats. Det finns 5 bås nämligen. Vi protesterar inte...
Vad får man för 2 cyklar på pantbank i Malaga?? Ja det är dagens fråga!
Dag 52
Vi bor på ett litet pensionat strax utanför Malaga.
Ett underbart litet ställe. Med en liten restaurang på innergården där det serveras
frukost och välsmakande mat på kvällarna.
Ett perfekt ställe för två trötta cyklister att vila ut på.
Det är bara och erkänna! Man är ju "Spanienkille" jag trodde att all Hierbas från Ibiza
försvunnit ur kroppen, men så är det inte. Spanien har varit överförväntan bra att cykla i.
Bra cykelbanor genom städerna, de stora vägarna har haft breda dikesrenar.
Vi har blivit vänligt bemötta vart vi än har kommit. Gustav cyklade omkull på morgonen
mitt i Estepona, vips så fanns det människor som kom till vår hjälp. Servetter, alsol sprit...
Därför så vill Jag avsluta Spanien med denna bild på Anna.
Den här lilla tjejen är bilden av Spanien för mig!!
På fredag så ska vi flyga till Bologna,
sedan så blir det nattåg till Ancona.
Kl:11.00 på Lördag så går färjan från Ancona till Split.
Det ska bli skönt att träffa familjen igen.
Tyvärr så kommer inte Emma och Andreas. ( Men, man kan inte få allt)
Punkteringar!
Min första kom efter ca:350 mil strax före Valencia. Efter det så har vi punkterat åtta gånger. Jag 5 och Gurre 3.
Slutknorr!
Som ni alla förstår så har Gustav och jag fått möjligheten att uppleva något fantastiskt tillsammans.
Vi förstår på dom vi pratat med hemma att många tycker att det vi gjort är helt otroligt.
Själva tycker vi inte att prestationen är så märkvärdig, vi är mest förvånade över att vi hållit hela vägen. Kondis bygger man snabbt.. värre är det med att försöka undvika belastningsskador.
Har vi bara mått bra?
Gustav har stundtals haft problem med sitt knä. Jag har haft inflammation i spetsen på svanskotan. Vi har i perioder ätit voltaren för att klara av belastningen...inte så bra!!
Jag hade cyklat 32 mil innan. Gustav hade cyklat till Glanshammar tur och retur året innan när vi köpte cykeln.
När folk tvivlat på oss, så har jag hela tiden hävdat att man kan cykla till Afrika med små förberedelser bara man gör det på rätt sätt. Cykel är ett mycket skonsamt motionsredskap.
Varje dag har bjudit på nya spännande utmaningar.
Varje dag har också bjudit på nya möten.
De människor vi mött under vägen har varit helt otroliga.
Tyskarna ska ju vara dryga!? Jag vet inte i hur många Tyska vägkorsningar vi stått med kartan uppe, och människor har kommit fram och erbjudit oss hjälp. Likaså i Frankrike!
Kan vem som helst cykla till Afrika?
Kan vi cykla till Afrika så kan vem som helst cykla till Afrika!!
Jag hoppas att vi med vår blogg inspirerat någon till att använda cykeln på sin semester.
Personligen så har jag en favoritsträcka som också är lagom i tid och längd. Lyon - Barcelona...underbart!!
Tack till er alla som skickat kommentarer till oss.
Ha en skön sommar och glöm inte att smörja kedjan!
Gustav och Håkan
Bilder
Opps, bilderna slutade komma efter ett tag i förra inlägget! Här laddar vi upp resten, men ni får pussla efter eget huvud!
Söt tant som jobbade på campingen där vi simhoppade :) Hon klappade en alltid på axeln när man ville ha något!
Läskande, trots att det den åts under klätterdagen mot Montpellier och Alés!
Sista mätarställningen vi fotat, alltså några kilometer innan Spanien! Hoppas att bloggningen kan flyta på bättre nu i fortsättningen! På återseende :)
Söt tant som jobbade på campingen där vi simhoppade :) Hon klappade en alltid på axeln när man ville ha något!
Läskande, trots att det den åts under klätterdagen mot Montpellier och Alés!
Sista mätarställningen vi fotat, alltså några kilometer innan Spanien! Hoppas att bloggningen kan flyta på bättre nu i fortsättningen! På återseende :)
Dag 20 - 32
Hej på er alla bloggläsare! Nu var det ett tag sedan vi skrev och det har flera anledningar. Vi har mest bott på campingar och Frankrike har varit tufft. Cyklingen har tagit all vår kraft.
Men nu kör vi, och denna gång med Håkan som kapten och Gustav som styrman... ("Jag orkar inte skriva så mycket, det känns som skolan igen!" / G)
Dag 20
Bloggen slutade sist med att vi hade vilodag i Nancy. Fräscha och friska som vi var så bar det dagen efter av mot Lyon. Vi hade tagit ut alla småorter på Google map och antecknat noga (vi hade inte lyckats få tag i en riktig vägkarta ännu, trots flera försök!).
Resultatet av detta blev att vi, vid ett vägskäl några mil från Nancy, tog oss in på fel väg... Detta felet gjorde att den dagen blev en väldigt lång cykeldag, närmare bestämt 17,2 mil. Vi körde helt slut på oss, landskapet var enormt kuperat det fanns inte en enda rakstäcka utan allt var bara upp och ner.
Denna del av Frankrike är också lite avfolkad mellan de större orterna. Det bor visserligen människor i byarna men det finns inga affärer och restauranger, därför så blev det dessutom dåligt med mat. Dåligt med mat och träning är två element som inte bör kombineras under några omständigheter, därför var detta bara 4'e gången vi gjorde samma misstag!!!
Vi kom fram till Vesoul, där vi från början hade planerat att tillbringa natten, klockan halv tio på kvällen! Kvällsmaten blev en hamburgare på McD.
Sedan bar det av mot city för att hitta någonstans att bo.
Den här helgen så var det naturligtvis jippo i sta´n: "The crazy jungle race"... så allt var bokat.
En dam på Grand hotell trodde att det fanns en chans för oss att komma in på campingen. Med tvivel, Gustavs återigen värkande ben och bara varsitt ynka gram energi kvar så begav vi oss mot campingen.
En bra målvakt ska ha tur! Det fanns plats på campingen. Halv tolv så började vi att resa tältet.
Sov vi bra??
Dag 21 och 22
När vi vaknade på morgonen så upptäckte vi att campingen i Vesoul var guds gåva till mänskligheten. En välskött camping som låg vid en liten sjö.
Sköningar på varsin hemmastylad cykel! Kreativt!
Vanligt mellanmål för cyklisterna!
Vid sjön så fanns det en Restaurang med en underbar terass och lika underbar mat.
Dagen innan med 17,2 mil (som tyvärr bara fört oss 13 mil i rätt riktning) hade satt sina spår.
Vi bestämde oss för att stanna i två dagar och slicka såren.
Dag 23
Nu var vi pigga och utvilade igen.
Den här cykeldagen gick lite bättre. Vi hade efter tre försök i olika affärer, med böcker och kartor som utbud, lyckats få tag i en vägkarta över frankrike (tänk att det ska vara så svårt ibland). Vi hade lärt oss av misstagen från dag 20 att inte cykla för mycket landsbygd utan välja de något större vägarna. Det som är bra med att välja en större väg är att den ofta ligger mellan två berg istället för att asfalten slickar topparna som den gör på småvägarna. Denna del av Frankrike är underbart vacker. Man odlar solrosor i mängder, åkrarna är enormt stora och man rullar upp höet på gammeldags vis. Vi har inte sett ett enda rymdägg på hela vägen.......
Den här dagen så kom vi fram till Dole.
Campingen låg vid en av Frankrikes småfloder.
Så dagen avslutades med ett svalkande dopp.
Pappa är nöjd med sin paj som han åt i Dole!
Dag 24
Cyklingen denna dag liknar de föregående. Kullar, berg, åkrar och SOLROSOR.
Nu har vi börjat förstå hur man får sig en lunch som inte kostar 350:-.. man gör den själv! Ett vinnande koncept!
Vi kom långt denna dag, ända fram till Bourg-en-Bresse.
Campingen låg i stan och var välskött.
På Campingen så träffade vi Miloz. En kille på 66 år som cyklade från Paris till Torino för att hälsa på sina döttrar.
Ni som tror att Tempelriddarna försvann i början på 1300-talet, har fel, dom finns fortfarande, kanske i något förändrad och förminskad skala, men ändock.
Miloz dröm är att cykla från Paris till Jerusalem på ett eget korståg...ahh men lugn, vilken kille!
Dag 25
Denna dag så var det att passera Lyon som gällde. Lyon!! En vacker och historiskt viktig stad som delas av floden Seine. Vi lyckades hitta rätt hela tiden och tog oss enkelt igenom staden.
Att vi lyckas hitta så bra hela tiden är inte min förtjänst (Håkan) utan det är Gustav som verkar vara född med samma magnetplatta i pannan som fåglarna. När jag står och snurrar,
så säger Gustav...vi ska åt det hållet!
Då säger jag. - ja jag tänkte just föreslå det hållet...suck!
Den här dagen så kom vi till Vienne.
Vi lyckades hitta en camping. Tidigare på morgonen när vi tog avsked av Miloz så pekade han mot himmelen och sa boom boom.
Och boom boom blev det kan jag lova. Vi hade precis fått upp tältet så startade ett av de värsta oväder jag upplevt. Det regnade inte utan det rann vatten och åskan...!!
Vi passade på att cykla in till sta´n mellan skurarna för att få något i magen. se´n var vi fast.
Det gick inte att sticka ut näsan, allt var rosafärgat av alla blixtarna och regnet vräkte ner...
"But Swedish vikings you know"!! Vi stack! Cyklade 1 km och kom fram till campingen.
Gustav var lite övertänd så han cyklade rakt igenom bommen till campingen så att den bröts av...
Av med alla kläder och in i tältet. Tält är ju bra när det inte regnar och har man som vi, det minsta tältet av alla som tillverkats (det måste vara så).
Vi upptäckte att det börjat läcka in...suck!
Vi hade tagit med oss regn-ponchos från sverige. ingen vet varför, det går inte att cykla i dom. Dom blåser runt och ställer till med allmän oreda, men Gurre fick den underbara idén att lägga dom över tältet, sagt och gjort och den natten var räddad.
Campingen i Vienne var speciell, de flesta var åretrunt boende, det rådde en trashig stämning på hela campingen. mögliga vagnar och förtält. En lirare hade verkstad i sitt förtält.
På campingen så träffade vi Andrew och Sandra. Dom hade precis hyrt ut sin lägenhet i London och sagt upp sig från sina jobb och var på väg att flytta till Australien på cykel...!!!
Dom ville dra ut på flytten, ville att deras andar skulle hänga med.
Dom skulle cykla till Instanbul, därefter så planerade dom att ta tåget till Beijing/Peking för att sedan avsluta det hela med flyg till Australien.
På campingen så träffade vi också Barbro och Gunnar Englund från Uppsala.
Barbro och Gunnar håller sommarkurser i Renässans musik.
Det gör dom på ett slott i provence.
Dom berättade att dom återkommit till samma ställe i 14 år. Helt otroligt!!
Dag 26
Dagen började med att vi smet ut från campingen, det var lätt eftersom den saknade bom.
Efter Lyon så hade vi inga berg i vägen, vi cyklade efter Seine och bergen låg på sidorna...skönt!
Seine kantas av underbara små städer som avlöser varandra,
Vi var mitt inne i Champagne distriktet. Plommon och aprikosträd och vinodlingar i massor breder ut sig på bergsidorna... vackert!
Denna dag så kom vi fram till Cruas.
Campingen hade pool och eftersom vi inte kunnat träna simhopp på hela resan så var vi ivriga på att testa.
Campingen körde live musik på fredagarna och denna kväll så var det ett lokalt band som skulle kliva upp på scenen.
Fransk popmusik...jag vet inte vad man ska säga??!! Gurre gick och la' sig redan under repet.
Dag 27
Den här dagen började med några mil efter Seine. Efter Montélimar så vek vägen av in i bergen. Luften blev otroligt torr, vi hade nog 35 - 40 grader och bergsklättring, upp och ner.
Mina läppar sprack i värmen.
Det är nog värsta cykeldagen hittills. Man hann inte dricka ikapp.
Men vi gjorde vår dagsetapp och kom fram till Alés.
Campingen var enormt fin. Stor pool och kanonrestaurang.
Dag 28
Sovmorgon och morgon dopp i poolen.
Denna dag så var det havet som var målet.
Cyklingen var helt okey och vi kom fram till Frontignan på kvällen.
Av med kläderna och första doppet i medelhavet.
Campingen var en friluftscamping där allting låg utomhus, disk, tvättning, mm.
Vi bestämde att det var dags att vila en dag extra och unna oss lite sol och bad.
Dag 29
Vilodagen till ära så var det strandtennis och bad som gällde. Gustav försökte få ordning på den där snygga bakom ryggen ni vet!? Jag menar racket bakom ryggen...den impar!!
Behovet av vila kommer med kortare intervaller nu och ska vi klara det här så måste vi lyssna på kroppen och inte bli för ivriga.
Dag 30
Jag sov dåligt under natten, magen krånglade. När vi packat ihop och gjort oss klara för frukost så kände jag att något var på tok. Kunde tyvärr inte få i mig någon frukost och mådde lite illa. Gustav tryckte en stor tonfiskmacka á två personers på under 3 minuter, i vanlig ordning! Vi kom iväg och cyklade till Narbonne.
Vägen mellan cap-d´Agde och Narbonne kantas av unga tjejer som sitter på campingstolar.
Dom säljer inte jordgubbar utan något helt annat. Det var en konstig och olustig känsla att cykla förbi alla dessa unga tjejer. Tänk er själva! Sitta på en campingstol ute i skogen och bjuda ut sin kropp, vi såg en del bilar som stannade...vad säger man??
När vi kom fram till Narbonne så var magsjukan ett faktum. Vi bestämde att vi skulle bo på hotell för säkerhets skull. Beslutet var riktigt taget eftersom jag tillbringade natten mestadels på toaletten.
Dag 31
Toa-natten har hjälpt och det mesta känns bra idag. Vi kör!
Idag är det Spanien som gäller.
Men sjukdom lurar man inte!
Det höll till Argeles sur Mer.
Jag hade efter lunchen börjat må lite illa igen och bestämde mig för att köpa något mot magbakterien.
I kön på apoteket känner jag att...det är dags! Klarar precis att köpa medicinen, kommer ut, och som tur var så fanns ett litet buskage där jag kunde...!!
Vi cyklade ytterligare 1 mil och hamnade i Collioure.
Dag 32
Magmedicinen har hjälpt, bakterien är förhoppningsvis död och begraven.
Vi har haft en underbar dag med att slappa och traska runt i en helt underbar stad.
I dag så är det Frankrikes nationaldag. Jag har upplevt den en gång tidigare, då i Paris. Det var 2 milj människor samlade nedanför Triumfbågen. Den gången så var jag så laddad så jag tog alla bilder med linsskyddet på. Jag ska försöka vara lite coolare ikväll.
Vi kommer förhoppningsvis att passera gränsen till Spanien i morgon. Den ligger några kilometer bort. Vi vet att vi har cirka 140 mil kvar att cykla.
Vi har i skrivande stund cyklat 268 mil.
Vi har inte aning om terrängen i Spanien. Vi tror att första etappen innan Barcelona blir väldigt kuperad men hoppas på att det sedan ska plana ut...den som lever får se!!
Många kramar från oss, och kör försiktigt i sommar! Och glöm inte att smörja kedjan!
Men nu kör vi, och denna gång med Håkan som kapten och Gustav som styrman... ("Jag orkar inte skriva så mycket, det känns som skolan igen!" / G)
Dag 20
Bloggen slutade sist med att vi hade vilodag i Nancy. Fräscha och friska som vi var så bar det dagen efter av mot Lyon. Vi hade tagit ut alla småorter på Google map och antecknat noga (vi hade inte lyckats få tag i en riktig vägkarta ännu, trots flera försök!).
Resultatet av detta blev att vi, vid ett vägskäl några mil från Nancy, tog oss in på fel väg... Detta felet gjorde att den dagen blev en väldigt lång cykeldag, närmare bestämt 17,2 mil. Vi körde helt slut på oss, landskapet var enormt kuperat det fanns inte en enda rakstäcka utan allt var bara upp och ner.
Denna del av Frankrike är också lite avfolkad mellan de större orterna. Det bor visserligen människor i byarna men det finns inga affärer och restauranger, därför så blev det dessutom dåligt med mat. Dåligt med mat och träning är två element som inte bör kombineras under några omständigheter, därför var detta bara 4'e gången vi gjorde samma misstag!!!
Vi kom fram till Vesoul, där vi från början hade planerat att tillbringa natten, klockan halv tio på kvällen! Kvällsmaten blev en hamburgare på McD.
Sedan bar det av mot city för att hitta någonstans att bo.
Den här helgen så var det naturligtvis jippo i sta´n: "The crazy jungle race"... så allt var bokat.
En dam på Grand hotell trodde att det fanns en chans för oss att komma in på campingen. Med tvivel, Gustavs återigen värkande ben och bara varsitt ynka gram energi kvar så begav vi oss mot campingen.
En bra målvakt ska ha tur! Det fanns plats på campingen. Halv tolv så började vi att resa tältet.
Sov vi bra??
Dag 21 och 22
När vi vaknade på morgonen så upptäckte vi att campingen i Vesoul var guds gåva till mänskligheten. En välskött camping som låg vid en liten sjö.
Sköningar på varsin hemmastylad cykel! Kreativt!
Vanligt mellanmål för cyklisterna!
Vid sjön så fanns det en Restaurang med en underbar terass och lika underbar mat.
Dagen innan med 17,2 mil (som tyvärr bara fört oss 13 mil i rätt riktning) hade satt sina spår.
Vi bestämde oss för att stanna i två dagar och slicka såren.
Dag 23
Nu var vi pigga och utvilade igen.
Den här cykeldagen gick lite bättre. Vi hade efter tre försök i olika affärer, med böcker och kartor som utbud, lyckats få tag i en vägkarta över frankrike (tänk att det ska vara så svårt ibland). Vi hade lärt oss av misstagen från dag 20 att inte cykla för mycket landsbygd utan välja de något större vägarna. Det som är bra med att välja en större väg är att den ofta ligger mellan två berg istället för att asfalten slickar topparna som den gör på småvägarna. Denna del av Frankrike är underbart vacker. Man odlar solrosor i mängder, åkrarna är enormt stora och man rullar upp höet på gammeldags vis. Vi har inte sett ett enda rymdägg på hela vägen.......
Den här dagen så kom vi fram till Dole.
Campingen låg vid en av Frankrikes småfloder.
Så dagen avslutades med ett svalkande dopp.
Pappa är nöjd med sin paj som han åt i Dole!
Dag 24
Cyklingen denna dag liknar de föregående. Kullar, berg, åkrar och SOLROSOR.
Nu har vi börjat förstå hur man får sig en lunch som inte kostar 350:-.. man gör den själv! Ett vinnande koncept!
Vi kom långt denna dag, ända fram till Bourg-en-Bresse.
Campingen låg i stan och var välskött.
På Campingen så träffade vi Miloz. En kille på 66 år som cyklade från Paris till Torino för att hälsa på sina döttrar.
Ni som tror att Tempelriddarna försvann i början på 1300-talet, har fel, dom finns fortfarande, kanske i något förändrad och förminskad skala, men ändock.
Miloz dröm är att cykla från Paris till Jerusalem på ett eget korståg...ahh men lugn, vilken kille!
Dag 25
Denna dag så var det att passera Lyon som gällde. Lyon!! En vacker och historiskt viktig stad som delas av floden Seine. Vi lyckades hitta rätt hela tiden och tog oss enkelt igenom staden.
Att vi lyckas hitta så bra hela tiden är inte min förtjänst (Håkan) utan det är Gustav som verkar vara född med samma magnetplatta i pannan som fåglarna. När jag står och snurrar,
så säger Gustav...vi ska åt det hållet!
Då säger jag. - ja jag tänkte just föreslå det hållet...suck!
Den här dagen så kom vi till Vienne.
Vi lyckades hitta en camping. Tidigare på morgonen när vi tog avsked av Miloz så pekade han mot himmelen och sa boom boom.
Och boom boom blev det kan jag lova. Vi hade precis fått upp tältet så startade ett av de värsta oväder jag upplevt. Det regnade inte utan det rann vatten och åskan...!!
Vi passade på att cykla in till sta´n mellan skurarna för att få något i magen. se´n var vi fast.
Det gick inte att sticka ut näsan, allt var rosafärgat av alla blixtarna och regnet vräkte ner...
"But Swedish vikings you know"!! Vi stack! Cyklade 1 km och kom fram till campingen.
Gustav var lite övertänd så han cyklade rakt igenom bommen till campingen så att den bröts av...
Av med alla kläder och in i tältet. Tält är ju bra när det inte regnar och har man som vi, det minsta tältet av alla som tillverkats (det måste vara så).
Vi upptäckte att det börjat läcka in...suck!
Vi hade tagit med oss regn-ponchos från sverige. ingen vet varför, det går inte att cykla i dom. Dom blåser runt och ställer till med allmän oreda, men Gurre fick den underbara idén att lägga dom över tältet, sagt och gjort och den natten var räddad.
Campingen i Vienne var speciell, de flesta var åretrunt boende, det rådde en trashig stämning på hela campingen. mögliga vagnar och förtält. En lirare hade verkstad i sitt förtält.
På campingen så träffade vi Andrew och Sandra. Dom hade precis hyrt ut sin lägenhet i London och sagt upp sig från sina jobb och var på väg att flytta till Australien på cykel...!!!
Dom ville dra ut på flytten, ville att deras andar skulle hänga med.
Dom skulle cykla till Instanbul, därefter så planerade dom att ta tåget till Beijing/Peking för att sedan avsluta det hela med flyg till Australien.
På campingen så träffade vi också Barbro och Gunnar Englund från Uppsala.
Barbro och Gunnar håller sommarkurser i Renässans musik.
Det gör dom på ett slott i provence.
Dom berättade att dom återkommit till samma ställe i 14 år. Helt otroligt!!
Dag 26
Dagen började med att vi smet ut från campingen, det var lätt eftersom den saknade bom.
Efter Lyon så hade vi inga berg i vägen, vi cyklade efter Seine och bergen låg på sidorna...skönt!
Seine kantas av underbara små städer som avlöser varandra,
Vi var mitt inne i Champagne distriktet. Plommon och aprikosträd och vinodlingar i massor breder ut sig på bergsidorna... vackert!
Denna dag så kom vi fram till Cruas.
Campingen hade pool och eftersom vi inte kunnat träna simhopp på hela resan så var vi ivriga på att testa.
Campingen körde live musik på fredagarna och denna kväll så var det ett lokalt band som skulle kliva upp på scenen.
Fransk popmusik...jag vet inte vad man ska säga??!! Gurre gick och la' sig redan under repet.
Dag 27
Den här dagen började med några mil efter Seine. Efter Montélimar så vek vägen av in i bergen. Luften blev otroligt torr, vi hade nog 35 - 40 grader och bergsklättring, upp och ner.
Mina läppar sprack i värmen.
Det är nog värsta cykeldagen hittills. Man hann inte dricka ikapp.
Men vi gjorde vår dagsetapp och kom fram till Alés.
Campingen var enormt fin. Stor pool och kanonrestaurang.
Dag 28
Sovmorgon och morgon dopp i poolen.
Denna dag så var det havet som var målet.
Cyklingen var helt okey och vi kom fram till Frontignan på kvällen.
Av med kläderna och första doppet i medelhavet.
Campingen var en friluftscamping där allting låg utomhus, disk, tvättning, mm.
Vi bestämde att det var dags att vila en dag extra och unna oss lite sol och bad.
Dag 29
Vilodagen till ära så var det strandtennis och bad som gällde. Gustav försökte få ordning på den där snygga bakom ryggen ni vet!? Jag menar racket bakom ryggen...den impar!!
Behovet av vila kommer med kortare intervaller nu och ska vi klara det här så måste vi lyssna på kroppen och inte bli för ivriga.
Dag 30
Jag sov dåligt under natten, magen krånglade. När vi packat ihop och gjort oss klara för frukost så kände jag att något var på tok. Kunde tyvärr inte få i mig någon frukost och mådde lite illa. Gustav tryckte en stor tonfiskmacka á två personers på under 3 minuter, i vanlig ordning! Vi kom iväg och cyklade till Narbonne.
Vägen mellan cap-d´Agde och Narbonne kantas av unga tjejer som sitter på campingstolar.
Dom säljer inte jordgubbar utan något helt annat. Det var en konstig och olustig känsla att cykla förbi alla dessa unga tjejer. Tänk er själva! Sitta på en campingstol ute i skogen och bjuda ut sin kropp, vi såg en del bilar som stannade...vad säger man??
När vi kom fram till Narbonne så var magsjukan ett faktum. Vi bestämde att vi skulle bo på hotell för säkerhets skull. Beslutet var riktigt taget eftersom jag tillbringade natten mestadels på toaletten.
Dag 31
Toa-natten har hjälpt och det mesta känns bra idag. Vi kör!
Idag är det Spanien som gäller.
Men sjukdom lurar man inte!
Det höll till Argeles sur Mer.
Jag hade efter lunchen börjat må lite illa igen och bestämde mig för att köpa något mot magbakterien.
I kön på apoteket känner jag att...det är dags! Klarar precis att köpa medicinen, kommer ut, och som tur var så fanns ett litet buskage där jag kunde...!!
Vi cyklade ytterligare 1 mil och hamnade i Collioure.
Dag 32
Magmedicinen har hjälpt, bakterien är förhoppningsvis död och begraven.
Vi har haft en underbar dag med att slappa och traska runt i en helt underbar stad.
I dag så är det Frankrikes nationaldag. Jag har upplevt den en gång tidigare, då i Paris. Det var 2 milj människor samlade nedanför Triumfbågen. Den gången så var jag så laddad så jag tog alla bilder med linsskyddet på. Jag ska försöka vara lite coolare ikväll.
Vi kommer förhoppningsvis att passera gränsen till Spanien i morgon. Den ligger några kilometer bort. Vi vet att vi har cirka 140 mil kvar att cykla.
Vi har i skrivande stund cyklat 268 mil.
Vi har inte aning om terrängen i Spanien. Vi tror att första etappen innan Barcelona blir väldigt kuperad men hoppas på att det sedan ska plana ut...den som lever får se!!
Många kramar från oss, och kör försiktigt i sommar! Och glöm inte att smörja kedjan!
Dag 15 - 19
Ny läsarfråga! Medan vi försöker fastställa det höga antalet röster som vi fått in från förra läsarbarometern, så vill vi under tiden fortsätta med nästa läsarbarometer:
Denna gång bjuder vi på tysk frukostkonst! Vem har gjort snyggast konstverk?
"Gurkgubben"
"Mjölkflickan"
Nu har det gått ett tag sedan vi bloggade. Vi har fått önskemål om att ha med mer naturbilder, och det har vi såklart fixat, men de kommer senare i ett annat inlägg. Eftersom folk undrar så kan jag meddela att det är jag, Gustav, som skriver, medan pappa tar de flesta bilderna ("och kommer med lite fräna kommentarer ibland i texten").
I förra inlägget så skrev vi att vi skulle åka mot Bonn, sju mil söder om Düsseldorf, men så blev dock inte fallet. För det första så kom vi aldrig iväg, då cykelverkstaden var stängd (på en söndag? vad är det frågan om?...) och för det andra så åkte vi aldrig till Bonn dagen därpå. Detta hände istället:
Dag 15
Vi klev upp på måndagen och gjorde oss iordning för frukost (tog på oss samma kläder som dagen innan). Vi åt en god frulle som såg likadan ut som alla andra frukostar vi ätit hittills: Frallor med smör, ost, skinka, gurka där skalet har skalats bort (för dekorationens skull) och tomat. Till det så är det alltid yoghurt i pyttesmå skålar med kalas-puffar för min del och müsli för pappas del. Till det så dricker vi kaffe och juice... spännande utbud, 15 dagar i sträck :)
Vi packade och begav oss genom staden Düsseldorf på våra trasiga cyklar. Pappa skulle greja sina bromsar och jag min pakethållare. Idag, måndag, var cykelverstaden "RAD station" öppen. De bytte pappas bromsvajer och satte dit nya bromsklossar, samt lagade min pakethållare, till en kostnad på HELA 63 kronor! Svidigt...
Därefter så var det bara att börja trampa. Eftersom vi, vid tidpunkten, redan hade varit ute och rest ganska länge och därför passerat genom ganska många storstäder så hade vi fått in knycken med att hitta ut ur dem. Efter att ha förvissat oss om vägen ut ur storstaden och fått en cykelkarta från RAD station så ställde vi in våra sikten på Dormagen, Pulheim, Hürth, Erfstadt, Euskirchen och slutligen Bad Münstereifel. Med denna färdplan så förstår ni att vi valde att klättra över bergen istället för att cykla genom Mosel-dalen.
Cyklingen gick strålande denna dag. Pappa hade det lite kämpigare, men ändå flöt det på. För första gången på hela resan så hade vi det varmt och riktigt soligt. Det var närmare 34 grader och vi kunde cykla i bara cykeltröja (även det för första gången på resan).
Någon mil från Erfstadt så cyklade vi ifatt en tjej med en cykelkärra med en wakeboard på (en bräda man åker på efter en båt... på vatten bör väl tilläggas.). Eftersom vårt vatten i flaskorna var slut och vi dessutom var jättevarma så beslöt vi oss för att följa efter tjejen med brädan ned på en liten grusväg.. helt oskyldigt såklart! Vi kom till en jättefin sjö som låg i ett skogsområde. Det visade sig att vi inte var de enda som hade följt efter tjejer med cykelkärror.. Större delar av det tyska folket hade bestämt sig för att åka och bada denna dag, i denna sjö. Trots mycket folk så bytte vi om till badbrallor och kanonkulade oss ned i vattnet för ett svalkande dopp. Sköööönt, och första doppet på resan!
De hade satt upp vajrar i luften som gick i en fyrkantig bana mitt ute i sjön. Från vajrarna gick det rep med handtag som man använde för att åka vattenskidor och wakeboard efter... kanske något för Gustavsvik hemma i Örebro!
Vi trampade på i ungefär 2-3 timmar till innan vi hittade ett mysigt litet hotell, 2 kilometer innan Bad Münstereifel. Vi duschade och cowboy-tvättade våra kläder, för att sedan hänga upp dem på vår specialkonstruerade tvättlina och sen åka in till byn och äta.
Vilken fantastiskt fin liten by sen! Med en god stämning, en fantastisk Cordon Bleu och varsin öl kunde vi avsluta en solig dag på ett bra sätt.
Dagens mäterställning:
Dag 16
Dagen började med frukost, som de 15 senaste dagarna gjort. Skillnaden var att vi klev in i en matsal med vårt EGET färdigdukade bord. Hade vi varit 2 av 100 gäster så hade detta faktum kanske varit ett större scoop, men trots att vi nästan var själva på hotellet så var det ändå fint gjort av dem.
Vi åt och sen packade vi. Varje dag är ett nytt äventyr, men varje dag har även sina rutiner.
Det fortsatte med att vi satte oss på cyklarna och började trampa mot Trier. Två kilometer efter Bad Münstereifel (tar 3 minuter att bara skriva namnet på byn..), så var vi tvungna att bestiga Kilimanjaro med våra cyklar. Faktum är att det inte var Kilimanjaro, men det var sannerligen en låååång uppförsbacke. Ser man på kartan över Tyskland så kan man lägga märke till att tysklands bergiga delar börjar ungefär runt Bad Münstereifel.
Det var slitsam cykling, och var det varmt dagen innan så var det kokhett denna dag. Upp och ned, upp och ned, upp och ned. Men det fina med en lång uppförsbacke, när man cyklar, är att den följs upp av en nedförslöpare... 52 km/h!! Nytt rekord för resan!
Vi åt en, till början, smaklös pasta på en restaurang i Stadtkyll, en pytteby mellan Bad Münstereifel och Gerolstein. Men eftersom jag och pappa är kända kockar med känsla för matlagning så bad vi om att få salt och peppar, och vipps så hade vi förvandlat min "Tortellini Quattro Formaggio" (mamma hade gillat den!) och pappas Carbo till två supergoda rätter!!
Frillan...
Vi fortsatte trampa efter lunch i den kokheta värmen. Trippen mot Gerolstein, Kyllburg, Trier förblev backig, men härlig. Landskapet är något helt annat uppe på topparna än vad det är nere på slättlandet i Tyskland. Även om det är kämpigt att trampa så mycket uppför, så kan jag nog tala för både mig och pappa när jag säger att vi föredrar berglandskapet framför det platta, gödselluktande landskapet som vi cyklat så mycket igenom hittills. De tyska bönderna spar in på krutet.. *sniff, sniff*
Även denna dag bjöd på bad. Några mil från Kyllburg så valde vi att bada i ån vi hade åkt längst med enda sedan Gerolstein. Det var småkallt i vattnet, men oj så skönt! I lite strömt vatten så både fotograferade vi varandra när vi doppade oss och körde "skvätta-vatten-på-varandra-hur-mycket-man-vill"-leken!
Jag har gått på grund... Inte djupare än 30 cm
Cykeltunnel innan Kyllburg!
Vi kom slutligen till Kyllburg. Tanken på morgonen var att nå Trier, men 10-12 mil på platt underlag och 10-12 mil i berg är två olika saker, och tar därför olika lång tid. Hotellet vi kom till i Kyllburg var något alldeles extra färglöst och ohjälpsamt... Efter att jag letat efter en föreståndare i 10 minuter, så visade det sig att mannen som satt i baren och drack och som jag frågat om var receptionen fanns, var samma man som skötte hotellet. Efter ett snabbt beslut om att vi klarade oss utan ett dubbelrum just där så bad jag pappa att vi skulle åka vidare. Vi fann en liten camping 500 meter bort. Vi kom överens om att vi skulle tälta om det inte fanns några hyddor där. Det visade sig att det inte fanns några hyddOR där, utan 1 hydda, på hjul. Till ett pris av 20 euro natten så fann vi det vara ett bättre alternativ än vårt trånga tält. Campingägaren hette Roger och var holländare. Han pratade mycket bra engelska och var väldigt... entusiastisk... en man med många järn i elden skulle man kunna säga!
Vi blev serverade resans dittills godaste kvällsmat i form av schnitzel med lök- och champinjonsås, pommes, coleslaw och majo :) Efter alla restaurangbesök och 10 mil på cykel så lägger man inte ned besticken förrän det är helt tomt på tallriken när man blir serverad lite riktig mat!!!
Dagens mäterställning:
Dag 17
Denna dag startade inte bara med Kilimanjaro, utan med självaste Mount Everest. Hade vi kämpat på lättaste växlarna uppför Kilimanjaro, så krävdes det denna dag att vi till och med klev av och ledde cyklarna för att ha en suck mot detta berg. Väl uppe så svängde vi vänster mot Wilsecker och sen vidare mot Erdorf.
Nästa större stad som vi siktade på var Bitburg. Tanken med denna cykeldag var att nå Luxemburg. För att nå Luxemburg så behövde vi cykla ungefär 3-4 mil till i Tyskland. Dessa få mil gick ytterst långsamt att trampa. Trots att vi hade något så sällsynt som lite medvind och därav höll en bra fart, så tog det en evighet att nå gränsen mot Luxemburg.
Vi cyklade mycket genom skogsområden, och pappa hamnade på efterkälken då han hade fullt upp med att försöka pricka mördarsniglar med framhjulet... moget! Jag skällde lite på honom och bad honom lova mig att i alla fall inte köra över någon av de stora skogssniglarna. Han lovade!
I samband med konversationen vi hade så fick pappa en fundering kring hur skogssniglar gör när de blir kära och vill flytta ihop..... någon som vet?
Vi kom i alla fall fram till Luxemburg tillslut och staden Echternach. Vi åt en pytteliten hamburgare till lunch och pappa smsade medan jag satt och lyssnade på den amerikanska familj som satt vid bordet intill. Därefter bar det av mot huvudstaden, som de fantasifullt döpt till Luxembourg.
Det vi vill framhäva är att Luxemburg får FEM Luxemburg rent cykelmässigt!!! Vilka fantastiska cykelvägar och vilket fantastiskt landskap. Är man intresserad av att cykelträna och få motion och man inte har någon tid att passa så anser jag att man ska köpa sig en mountainbike och flytta till Luxemburg. Det går uppför och nedför, och cykelvägen mellan plats A och B är ungefär en mil längre än bilvägen. Trots extra lång sträcka så var det värt det då vi fick uppleva fin natur.
När vi kom fram till Luxembourg så insåg vi snabbt att vi hade kommit till en rätt frän stad. Första delen var affärsdistriktet med byggnader som inhyste bl.a. "European department of justice" och stora bankkontor från olika delar i Europa. Maxat!! Vi fick dock irra runt en stund innan vi hittade en turistinformation. Trots slit så hade vi inte turen med oss: det var stängt. Men en tavla med karta fanns det. Vi tog kort på delen över centrum där det skulle finnas ett vandrarhem.
Efter 30 minuters letande så fann vi vandrarhemmet, men trots slit så hade vi inte turen med oss igen: det var fullt! Med slokande miner så bestämde vi oss för att åka mot nästa destination: Metz, i Frankrike, för att kanske kunna hitta något på vägen. Det gjorde vi, efter bara ett par kilometer. Ett litet, rökigt hotell, "Fort Reinsheim", strax utanför centrum. Skillnaden mellan den naturcamping vi tidigare lämnat på morgonen och staden Luxembourg var slående stor, och det roliga var att vi fick uppleva bägge under samma dag!
Dagen slutade med varsin stek och pommes i hotellets restaurang och en kaffe för pappsen. Dessvärre gjorde värmen och datorn att jag inte slocknade förrän halv 4 på morgonen :)! Ung och dum som man kan vara ibland...
Dagens mätarställning:
Dag 18
Ännu en dag var kommen, och nu skulle cyklarna förhoppningsvis ta oss till Frankrike och Metz. Chansen för oss att orka enda till Frankrike var dock stor, då avståndet bara var 13 kilometer. Om skillnaden mellan Kyllburg i Tyskland och Luxembourg i Luxemburg var stor så var skillnaden mellan Luxemburg och Frankrike inte ens märkbar, då det fattades skyltar som berättade för oss att vi hade tagit oss över gränsen... vi hann knappt blinka innan vi var över. Det vi hann dock var att äta en baguette på en bensinmack och ta en kaffe... äntligen lite nytt på frullefronten!
Glada i hågen som vi var så fortsatte vi trampa mot Metz. Dagen var varm, men till skillnad från dagarna innan så startade denna dag med endast en nedförstbacke utan att följas av en backe uppför. 60 km/h!! Uppdaterat rekord! Första delen i France var platt som en pannkaka, och det innebar att vi kunde hålla en hastighet på 25-35 km/h hela vägen till Metz.
Katedralen i Metz, precis intill turistinformationen!
Med varsin kebab i vällingsäckarna och ett besök på turistinformationen i Metz så beslutade vi att vi skulle försöka hitta ut ur Metz för att åka vidare mot Verny, Nomeny och Nancy... Väldigt fina namn på städer tycker jag. Nomeny kanske min dotter får heta... dock kan det ju uppstå komplikationer om hon heter det och går på restaurang i England och kyparen frågar vad hon heter samtidigt som han ger henne menyn... bra fundering där :) !
På vägen ut ur Metz så stötte vi på dessa två tyska herrar medan vi själva kollade kartan. De frågade oss om var de kunde hitta ett hotell.
Aamen lugn, vilka killar!! Vi tog aldrig reda på deras namn.. vad kan de heta tror ni??
Den släta fina pannkakan som vi cyklat på hittills denna dag var som uppäten när vi kom ut ur Metz. Nu blev vägarna backiga och vägrenen vi hade att cykla på hade knappt räckt åt en myra att spatsera längst. Som tur var så var inte vägen mot Nancy jättetrafikerad, så det gick i alla fall. Landskapet i Frankrike är vackert, och påminner inte om något vi cyklat i hittills. Det är ingen jättestor skillnad, men det är öppnare och mer lövskog, vilket jag tycker är härligt, då jag gillar löv.... hmm
Vi tog oss till Nancy, och trippen från Luxembourg till slutdestinationen blev allt som allt 13,7 mil. Vi tog in på ett hotell i centrala Nancy och då hade klockan hunnit bli 8.
Hotellets entre! och detta är tvåstjärnigt?...
Vi duschade och tvättade lite kläder innan vi gick ut på stan för att leta efter en restaurang. Det visade sig att gatorna var fullproppade med olika barer, caféer och restauranger med specialiteter från världens alla hörn. Efter att ha promenerat runt och kikat en stund så valde vi slutligen en libanesisk.
Supergod öl!
Pappa med libanesisk kompis! (om ni tycker att ni har sett den svarta tröjan tidigare, så har pappa med sig enbart den...)
Vi tog in varsin libanesisk öl och beställde "Mezzé" för två personer. Det är libanesisk mat i olika smårätter. 4 kalla och 4 varma! Mumsig avslutning blev än mumsigare med kaffe på hotellrummet och knyckta mintgodisar från hotellreceptionen... Viiilka killar!!
Dagens mäterställning:
Dag 19
Idag blev det ingen cykling! Istället blev det sova till 11 för min del och frukost på sängen med baguette, yoghurt och juice när jag slog upp mina sömndruckna ögon och blickade ut i morgonsolen. Pappa hade gått upp 8 och tagit sig ned på stan för en kopp kaffe med croissant. Därefter hade han tagit sin telefon och varit och knäppt lite bilder på den vackra staden.
Resten av dagen gick åt till att slappa med varsitt bad, bokläsning, dator, ytterligare cafébesök för pappa och tupplurar. Inte för att göra någon avundsjuk... men vilket jäkla liv vi lever!!
Nu ikväll har vi varit ute på stan och ätit en varsin pizza på en fin pizzeria. Pappa drog upp mig ur min läsning 20 i sju och sa att vi borde gå ned på stan nu om vi skulle ha en chans att få något bord. Han tillade även att fransmännen äter sent, men det var ändå lika bra att vi var ute i god tid... Det visade sig att vi var först ut till serveringarna, och risken för att vi skulle bli utan bord denna tid på kvällen var obefintlig!
Ensam..
Efter pizzan så drack vi varsin grädd-cappu och jag blev frälst av högre kaffe-makter! Jag som älskar grädde!
Avslutningsvis har vi bloggat och ätit chips och druckit cola, respektive öl! Nu ska vi sova för att kunna kliva upp imorgon och fortsätta vår resa ned mot Lyon och sen Montpellier. Vi önskar oss själva en fortsatt underbar resa, och önskar er där hemma en fortsatt fin sommar. Har hört att det vackra vädret nått er, men att helgen skulle bli dålig.. trist! Men jag säger som Robert Gustafsson "Efter regnet kommer solsken"
Varma, kärleksfulla hälsningar från Frankrike och Nancy (staden, inte hon rödhåriga som brukar vara hårfrisörska i filmerna!!)
P.S Jag vill ha det här datorfodralet
Gosi, gosi, gosi!
D.S
Denna gång bjuder vi på tysk frukostkonst! Vem har gjort snyggast konstverk?
"Gurkgubben"
"Mjölkflickan"
Nu har det gått ett tag sedan vi bloggade. Vi har fått önskemål om att ha med mer naturbilder, och det har vi såklart fixat, men de kommer senare i ett annat inlägg. Eftersom folk undrar så kan jag meddela att det är jag, Gustav, som skriver, medan pappa tar de flesta bilderna ("och kommer med lite fräna kommentarer ibland i texten").
I förra inlägget så skrev vi att vi skulle åka mot Bonn, sju mil söder om Düsseldorf, men så blev dock inte fallet. För det första så kom vi aldrig iväg, då cykelverkstaden var stängd (på en söndag? vad är det frågan om?...) och för det andra så åkte vi aldrig till Bonn dagen därpå. Detta hände istället:
Dag 15
Vi klev upp på måndagen och gjorde oss iordning för frukost (tog på oss samma kläder som dagen innan). Vi åt en god frulle som såg likadan ut som alla andra frukostar vi ätit hittills: Frallor med smör, ost, skinka, gurka där skalet har skalats bort (för dekorationens skull) och tomat. Till det så är det alltid yoghurt i pyttesmå skålar med kalas-puffar för min del och müsli för pappas del. Till det så dricker vi kaffe och juice... spännande utbud, 15 dagar i sträck :)
Vi packade och begav oss genom staden Düsseldorf på våra trasiga cyklar. Pappa skulle greja sina bromsar och jag min pakethållare. Idag, måndag, var cykelverstaden "RAD station" öppen. De bytte pappas bromsvajer och satte dit nya bromsklossar, samt lagade min pakethållare, till en kostnad på HELA 63 kronor! Svidigt...
Därefter så var det bara att börja trampa. Eftersom vi, vid tidpunkten, redan hade varit ute och rest ganska länge och därför passerat genom ganska många storstäder så hade vi fått in knycken med att hitta ut ur dem. Efter att ha förvissat oss om vägen ut ur storstaden och fått en cykelkarta från RAD station så ställde vi in våra sikten på Dormagen, Pulheim, Hürth, Erfstadt, Euskirchen och slutligen Bad Münstereifel. Med denna färdplan så förstår ni att vi valde att klättra över bergen istället för att cykla genom Mosel-dalen.
Cyklingen gick strålande denna dag. Pappa hade det lite kämpigare, men ändå flöt det på. För första gången på hela resan så hade vi det varmt och riktigt soligt. Det var närmare 34 grader och vi kunde cykla i bara cykeltröja (även det för första gången på resan).
Någon mil från Erfstadt så cyklade vi ifatt en tjej med en cykelkärra med en wakeboard på (en bräda man åker på efter en båt... på vatten bör väl tilläggas.). Eftersom vårt vatten i flaskorna var slut och vi dessutom var jättevarma så beslöt vi oss för att följa efter tjejen med brädan ned på en liten grusväg.. helt oskyldigt såklart! Vi kom till en jättefin sjö som låg i ett skogsområde. Det visade sig att vi inte var de enda som hade följt efter tjejer med cykelkärror.. Större delar av det tyska folket hade bestämt sig för att åka och bada denna dag, i denna sjö. Trots mycket folk så bytte vi om till badbrallor och kanonkulade oss ned i vattnet för ett svalkande dopp. Sköööönt, och första doppet på resan!
De hade satt upp vajrar i luften som gick i en fyrkantig bana mitt ute i sjön. Från vajrarna gick det rep med handtag som man använde för att åka vattenskidor och wakeboard efter... kanske något för Gustavsvik hemma i Örebro!
Vi trampade på i ungefär 2-3 timmar till innan vi hittade ett mysigt litet hotell, 2 kilometer innan Bad Münstereifel. Vi duschade och cowboy-tvättade våra kläder, för att sedan hänga upp dem på vår specialkonstruerade tvättlina och sen åka in till byn och äta.
Vilken fantastiskt fin liten by sen! Med en god stämning, en fantastisk Cordon Bleu och varsin öl kunde vi avsluta en solig dag på ett bra sätt.
Dagens mäterställning:
Dag 16
Dagen började med frukost, som de 15 senaste dagarna gjort. Skillnaden var att vi klev in i en matsal med vårt EGET färdigdukade bord. Hade vi varit 2 av 100 gäster så hade detta faktum kanske varit ett större scoop, men trots att vi nästan var själva på hotellet så var det ändå fint gjort av dem.
Vi åt och sen packade vi. Varje dag är ett nytt äventyr, men varje dag har även sina rutiner.
Det fortsatte med att vi satte oss på cyklarna och började trampa mot Trier. Två kilometer efter Bad Münstereifel (tar 3 minuter att bara skriva namnet på byn..), så var vi tvungna att bestiga Kilimanjaro med våra cyklar. Faktum är att det inte var Kilimanjaro, men det var sannerligen en låååång uppförsbacke. Ser man på kartan över Tyskland så kan man lägga märke till att tysklands bergiga delar börjar ungefär runt Bad Münstereifel.
Det var slitsam cykling, och var det varmt dagen innan så var det kokhett denna dag. Upp och ned, upp och ned, upp och ned. Men det fina med en lång uppförsbacke, när man cyklar, är att den följs upp av en nedförslöpare... 52 km/h!! Nytt rekord för resan!
Vi åt en, till början, smaklös pasta på en restaurang i Stadtkyll, en pytteby mellan Bad Münstereifel och Gerolstein. Men eftersom jag och pappa är kända kockar med känsla för matlagning så bad vi om att få salt och peppar, och vipps så hade vi förvandlat min "Tortellini Quattro Formaggio" (mamma hade gillat den!) och pappas Carbo till två supergoda rätter!!
Frillan...
Vi fortsatte trampa efter lunch i den kokheta värmen. Trippen mot Gerolstein, Kyllburg, Trier förblev backig, men härlig. Landskapet är något helt annat uppe på topparna än vad det är nere på slättlandet i Tyskland. Även om det är kämpigt att trampa så mycket uppför, så kan jag nog tala för både mig och pappa när jag säger att vi föredrar berglandskapet framför det platta, gödselluktande landskapet som vi cyklat så mycket igenom hittills. De tyska bönderna spar in på krutet.. *sniff, sniff*
Även denna dag bjöd på bad. Några mil från Kyllburg så valde vi att bada i ån vi hade åkt längst med enda sedan Gerolstein. Det var småkallt i vattnet, men oj så skönt! I lite strömt vatten så både fotograferade vi varandra när vi doppade oss och körde "skvätta-vatten-på-varandra-hur-mycket-man-vill"-leken!
Jag har gått på grund... Inte djupare än 30 cm
Cykeltunnel innan Kyllburg!
Vi kom slutligen till Kyllburg. Tanken på morgonen var att nå Trier, men 10-12 mil på platt underlag och 10-12 mil i berg är två olika saker, och tar därför olika lång tid. Hotellet vi kom till i Kyllburg var något alldeles extra färglöst och ohjälpsamt... Efter att jag letat efter en föreståndare i 10 minuter, så visade det sig att mannen som satt i baren och drack och som jag frågat om var receptionen fanns, var samma man som skötte hotellet. Efter ett snabbt beslut om att vi klarade oss utan ett dubbelrum just där så bad jag pappa att vi skulle åka vidare. Vi fann en liten camping 500 meter bort. Vi kom överens om att vi skulle tälta om det inte fanns några hyddor där. Det visade sig att det inte fanns några hyddOR där, utan 1 hydda, på hjul. Till ett pris av 20 euro natten så fann vi det vara ett bättre alternativ än vårt trånga tält. Campingägaren hette Roger och var holländare. Han pratade mycket bra engelska och var väldigt... entusiastisk... en man med många järn i elden skulle man kunna säga!
Vi blev serverade resans dittills godaste kvällsmat i form av schnitzel med lök- och champinjonsås, pommes, coleslaw och majo :) Efter alla restaurangbesök och 10 mil på cykel så lägger man inte ned besticken förrän det är helt tomt på tallriken när man blir serverad lite riktig mat!!!
Dagens mäterställning:
Dag 17
Denna dag startade inte bara med Kilimanjaro, utan med självaste Mount Everest. Hade vi kämpat på lättaste växlarna uppför Kilimanjaro, så krävdes det denna dag att vi till och med klev av och ledde cyklarna för att ha en suck mot detta berg. Väl uppe så svängde vi vänster mot Wilsecker och sen vidare mot Erdorf.
Nästa större stad som vi siktade på var Bitburg. Tanken med denna cykeldag var att nå Luxemburg. För att nå Luxemburg så behövde vi cykla ungefär 3-4 mil till i Tyskland. Dessa få mil gick ytterst långsamt att trampa. Trots att vi hade något så sällsynt som lite medvind och därav höll en bra fart, så tog det en evighet att nå gränsen mot Luxemburg.
Vi cyklade mycket genom skogsområden, och pappa hamnade på efterkälken då han hade fullt upp med att försöka pricka mördarsniglar med framhjulet... moget! Jag skällde lite på honom och bad honom lova mig att i alla fall inte köra över någon av de stora skogssniglarna. Han lovade!
I samband med konversationen vi hade så fick pappa en fundering kring hur skogssniglar gör när de blir kära och vill flytta ihop..... någon som vet?
Vi kom i alla fall fram till Luxemburg tillslut och staden Echternach. Vi åt en pytteliten hamburgare till lunch och pappa smsade medan jag satt och lyssnade på den amerikanska familj som satt vid bordet intill. Därefter bar det av mot huvudstaden, som de fantasifullt döpt till Luxembourg.
Det vi vill framhäva är att Luxemburg får FEM Luxemburg rent cykelmässigt!!! Vilka fantastiska cykelvägar och vilket fantastiskt landskap. Är man intresserad av att cykelträna och få motion och man inte har någon tid att passa så anser jag att man ska köpa sig en mountainbike och flytta till Luxemburg. Det går uppför och nedför, och cykelvägen mellan plats A och B är ungefär en mil längre än bilvägen. Trots extra lång sträcka så var det värt det då vi fick uppleva fin natur.
När vi kom fram till Luxembourg så insåg vi snabbt att vi hade kommit till en rätt frän stad. Första delen var affärsdistriktet med byggnader som inhyste bl.a. "European department of justice" och stora bankkontor från olika delar i Europa. Maxat!! Vi fick dock irra runt en stund innan vi hittade en turistinformation. Trots slit så hade vi inte turen med oss: det var stängt. Men en tavla med karta fanns det. Vi tog kort på delen över centrum där det skulle finnas ett vandrarhem.
Efter 30 minuters letande så fann vi vandrarhemmet, men trots slit så hade vi inte turen med oss igen: det var fullt! Med slokande miner så bestämde vi oss för att åka mot nästa destination: Metz, i Frankrike, för att kanske kunna hitta något på vägen. Det gjorde vi, efter bara ett par kilometer. Ett litet, rökigt hotell, "Fort Reinsheim", strax utanför centrum. Skillnaden mellan den naturcamping vi tidigare lämnat på morgonen och staden Luxembourg var slående stor, och det roliga var att vi fick uppleva bägge under samma dag!
Dagen slutade med varsin stek och pommes i hotellets restaurang och en kaffe för pappsen. Dessvärre gjorde värmen och datorn att jag inte slocknade förrän halv 4 på morgonen :)! Ung och dum som man kan vara ibland...
Dagens mätarställning:
Dag 18
Ännu en dag var kommen, och nu skulle cyklarna förhoppningsvis ta oss till Frankrike och Metz. Chansen för oss att orka enda till Frankrike var dock stor, då avståndet bara var 13 kilometer. Om skillnaden mellan Kyllburg i Tyskland och Luxembourg i Luxemburg var stor så var skillnaden mellan Luxemburg och Frankrike inte ens märkbar, då det fattades skyltar som berättade för oss att vi hade tagit oss över gränsen... vi hann knappt blinka innan vi var över. Det vi hann dock var att äta en baguette på en bensinmack och ta en kaffe... äntligen lite nytt på frullefronten!
Glada i hågen som vi var så fortsatte vi trampa mot Metz. Dagen var varm, men till skillnad från dagarna innan så startade denna dag med endast en nedförstbacke utan att följas av en backe uppför. 60 km/h!! Uppdaterat rekord! Första delen i France var platt som en pannkaka, och det innebar att vi kunde hålla en hastighet på 25-35 km/h hela vägen till Metz.
Katedralen i Metz, precis intill turistinformationen!
Med varsin kebab i vällingsäckarna och ett besök på turistinformationen i Metz så beslutade vi att vi skulle försöka hitta ut ur Metz för att åka vidare mot Verny, Nomeny och Nancy... Väldigt fina namn på städer tycker jag. Nomeny kanske min dotter får heta... dock kan det ju uppstå komplikationer om hon heter det och går på restaurang i England och kyparen frågar vad hon heter samtidigt som han ger henne menyn... bra fundering där :) !
På vägen ut ur Metz så stötte vi på dessa två tyska herrar medan vi själva kollade kartan. De frågade oss om var de kunde hitta ett hotell.
Aamen lugn, vilka killar!! Vi tog aldrig reda på deras namn.. vad kan de heta tror ni??
Den släta fina pannkakan som vi cyklat på hittills denna dag var som uppäten när vi kom ut ur Metz. Nu blev vägarna backiga och vägrenen vi hade att cykla på hade knappt räckt åt en myra att spatsera längst. Som tur var så var inte vägen mot Nancy jättetrafikerad, så det gick i alla fall. Landskapet i Frankrike är vackert, och påminner inte om något vi cyklat i hittills. Det är ingen jättestor skillnad, men det är öppnare och mer lövskog, vilket jag tycker är härligt, då jag gillar löv.... hmm
Vi tog oss till Nancy, och trippen från Luxembourg till slutdestinationen blev allt som allt 13,7 mil. Vi tog in på ett hotell i centrala Nancy och då hade klockan hunnit bli 8.
Hotellets entre! och detta är tvåstjärnigt?...
Vi duschade och tvättade lite kläder innan vi gick ut på stan för att leta efter en restaurang. Det visade sig att gatorna var fullproppade med olika barer, caféer och restauranger med specialiteter från världens alla hörn. Efter att ha promenerat runt och kikat en stund så valde vi slutligen en libanesisk.
Supergod öl!
Pappa med libanesisk kompis! (om ni tycker att ni har sett den svarta tröjan tidigare, så har pappa med sig enbart den...)
Vi tog in varsin libanesisk öl och beställde "Mezzé" för två personer. Det är libanesisk mat i olika smårätter. 4 kalla och 4 varma! Mumsig avslutning blev än mumsigare med kaffe på hotellrummet och knyckta mintgodisar från hotellreceptionen... Viiilka killar!!
Dagens mäterställning:
Dag 19
Idag blev det ingen cykling! Istället blev det sova till 11 för min del och frukost på sängen med baguette, yoghurt och juice när jag slog upp mina sömndruckna ögon och blickade ut i morgonsolen. Pappa hade gått upp 8 och tagit sig ned på stan för en kopp kaffe med croissant. Därefter hade han tagit sin telefon och varit och knäppt lite bilder på den vackra staden.
Resten av dagen gick åt till att slappa med varsitt bad, bokläsning, dator, ytterligare cafébesök för pappa och tupplurar. Inte för att göra någon avundsjuk... men vilket jäkla liv vi lever!!
Nu ikväll har vi varit ute på stan och ätit en varsin pizza på en fin pizzeria. Pappa drog upp mig ur min läsning 20 i sju och sa att vi borde gå ned på stan nu om vi skulle ha en chans att få något bord. Han tillade även att fransmännen äter sent, men det var ändå lika bra att vi var ute i god tid... Det visade sig att vi var först ut till serveringarna, och risken för att vi skulle bli utan bord denna tid på kvällen var obefintlig!
Ensam..
Efter pizzan så drack vi varsin grädd-cappu och jag blev frälst av högre kaffe-makter! Jag som älskar grädde!
Avslutningsvis har vi bloggat och ätit chips och druckit cola, respektive öl! Nu ska vi sova för att kunna kliva upp imorgon och fortsätta vår resa ned mot Lyon och sen Montpellier. Vi önskar oss själva en fortsatt underbar resa, och önskar er där hemma en fortsatt fin sommar. Har hört att det vackra vädret nått er, men att helgen skulle bli dålig.. trist! Men jag säger som Robert Gustafsson "Efter regnet kommer solsken"
Varma, kärleksfulla hälsningar från Frankrike och Nancy (staden, inte hon rödhåriga som brukar vara hårfrisörska i filmerna!!)
P.S Jag vill ha det här datorfodralet
Gosi, gosi, gosi!
D.S
Dag 10 - 14
Grattis till Steven som vann förra inläggets läsarfråga. Rätt svar var Rita, på frågan om vad Kelds tjej hette. Här ser du ditt pris:
Nästa läsarfråga blir en barometer:
Vem har fräckast vadmuskel? (= vem drar mest)
Håkans!
Gustavs! (något retuscherad......)
Vinnaren lottas fram av den av oss två som får flest röster i kommentarerna. För att någon röst inte ska ogiltigförklaras (Emma) så vill vi bestämt deklarera att man bara får rösta en gång, och bara på en av oss!!
Dag 10
Den här dagen cyklade vi mellan Glückstadt och Bremen. Snacka om långresa!! Vi började med att lasta på cyklarna på färjan som tog oss över Elbe.
Därefter så började vi cykla mot Bremen. Cykelförhållandet denna dag kan gott jämföras med samma förhållande som vi hade första dagen: alltså fick vi inte en meter gratis. Motvind, mulet och macho!
Vi trampade på och kom slutligen fram till vårt vandrarhem. Att hitta rätt i Bremen visade sig inte vara lätt, eftersom en medelstor stad i Tyskland inhyser mellan 800 000 - 2 miljoner invånare... Vi cyklade fel, fick fråga folk, cyklade fel, ringde vandrarhemmet 3 gånger, cyklade fel... och sen öppnade Gud himmelens alla portar och regnet började formligen ösa ned. Det blixtrade och dundrade i 10 minuter, vi var dyblöta och trötta som få. Tillslut hittade vi till vandrarhemmet, efter ett fjärde samtal till receptionen. Vandrarhemmet var ett sjömans-hostel som hette Seemens...någonting och där personalen pratade jättebra engelska :) Vi har märkt att engelskan har blivit bättre och bättre ju längre söderut vi reser i Tyskland.
Det som kan sägas om dagen är inte mycket, förutom att det dåliga vädret och motvinden har fått det mesta att kännas som en transportsträcka mot något skönare och finare. Vi avslutade med Tysklands godaste carbonnara på ett pastaställe!!
Dagens mätarställning:
Dag 11
Denna dag klev vi upp på Seemens och åt en god frukost. Hostelet höll hög klass och personalen var väldigt hjälpsamma.
Michael (den internationella stavningen...) som jobbade på morgonen berättade för oss att det fanns en cykelorganisation med kontor intill centralstationen i Bremen, där vi kunde få hjälp med cykelkartor.
Vi tog oss dit innan den riktiga färden började mot Dümmer/Damme/Münster.
På kontoret, som förövrigt var en cykelaffär, så fanns en fantastiskt hjälpsam tysk, äldre herre som sålde oss kartor över hela Tyskland, ritade ut vilken väg vi skulle åka över bergen och dessutom erbjöd guide ut ur Bremen i form av Helmut.
Helmut till höger!
Helmut var cykelhandlarens vän, och en glad, tysk och äldre herre även han. När alla inköp var klara så cyklade vi efter Helmut på den väg han visade ut ur Bremen i ungefär 1 och en halv MIL!! Helt otroligt! hur hjälpsam får man vara?
Vi fortsatte resan mot Damme, där vi trodde att vi skulle kunna bo på vandrarhemmet. Det visade sig vara fullt, så vi åkte till Tysklands ena av landets två sjöar: Dümmer see! På vägen så åt vi i en liten skithåla där vi träffade Carlos. Carlos frågade oss om vägen till Bremen, alltså var han påväg åt andra hållet. Han hade åkt longboard från Münster och hade varit ute i 3 dagar. Han skulle till Nordsjön, så en bit kvar. Han berättade att han gjorde ungefär 80 kilometer på brädan varje dag, men då med vinden i ryggen såklart.
Resan mellan Bremen och Dümmer var precis som de tidigare dagarna, alltså fylld med motvind och dåligt väder... Vi avslutade dagen med varsin jättestor portion grismedaljonger, potatis, stekt ägg, ärtor, smörstekta champinjoner och bearnaiese-sås.. Tysk mat är god, men lite speciell. Efter det så sov vi gott i våra sköna hotellsängar i Dümmer.
Dagens mätarställning:
Dag 12
Denna dag till ära så skulle trippen gå mellan Dümmer och Münster. Vi åt en kanonfrukost (resans hittills bästa) och pappa fick fotografera "the queen of Dümmer see", Idis, hotellets föreståndarinna.
Vi åkte vidare mot Osnabrück. där vi för första gången på säkert en vecka fick se lite nytt landskap i form av vattendrag, berg och skog. Eftersom vi hittills bara hade fått kånka på öppen landsbyggd där vinden dominerat, så uppskattades den nya miljön. Vi åt en god kebab i Osnabrück och solen sken för ovanlighetens skull... Vi kanske låter bittra, men faktum är att det här är fantastiskt. Det enda vi önskar är mer sol och mindre vind!!
Och för våra troende läsare så kan vi meddela att han finns i Tyskland också! (nedan)
Vi hade flyt med att hitta ut ur Osnabrück, och dagen, som var midsommarafton, flöt på helt i vår smak. Vi avslutade i Münster på ett vandrarhem som var fullt av folk och som måste ha stått på ett curry-kryss, för vi sov båda riktigt dåligt den natten. (om ni planerar att bygga vandrarhem, gör då inte det på ett curry-kryss :) )
Här är jag när jag bäddar enligt hur mamma lärt mig:
Dagens mätarställning:
Dag 13
Trötta och slitna, men taggade, så gav vi oss iväg mot Moers... en tripp på cirka tio mil.
Pappa i regn-outfit:
I Appelhülsen så hände det något stort!!! Vi spräckte våra första 100 mil på cyklarna. En skön känsla att fotografera mätaren på 999,99... men en lika oskön känsla att rulla en meter till och inse att mätaren nollställs och att vi nu måste cykla mer för att kunna impa med mätarställningsbilder på höga tal...
BUHUU!!
Vi stannade till för lunch i Dorsten, där vi återigen åt kebab. Vi kände oss smarta som bestämde att vi skulle ringa vandrarhemmet i Moers redan vid lunch-tid. Men eftersom det var lördag och vi just nu befinner oss i ett område med cirka 8 miljoner människor så var det såklart fullt. Vi ringde till Duisburgs vandrarhem... fullt! Vi ringde till Ratingens vandrarhem... fullt! Sista hoppet låg fem mil längre bort än vad vi planerade att egentligen cykla denna dag: Düsseldorf! Vi fick napp, och hade inget annat val än att åka mot storstaden. Väl framme i Oberhausen, en mellanstor stad strax innan de större städerna, så började vi förstå vad vi var påväg in i: Essen, Mülheim, Dortmund, Duisburg, Krefelt, Düsseldorf, Bochum, Bottrop, Leverkusen, Köln, Gelsenkirchen, Moers... allt sitter ihop, och allt är byggt för bilen.
Vi åkte in i Duisburg, för att lättare kunna hitta ned till Düsseldorf, och insåg efter en och en halv mil att Duisburg var rätt stort. Vi hade problem att hitta både ut ur och in i staden, och allt började kännas hopplöst. Det regnade hela dagen och min pakethållare hade gått sönder igen av alla hopp å skutt över trottoarer. Efter en timme så hittade vi väg 8 mot Düsseldorf och nu tändes en låga. Det intressanta är att man varken känner mjölksyra i ben eller rumpa när man är koncentrerad på att försöka hitta någonstans, vilket var till vår favör. Vi hade redan i Duisburg cyklat 12 mil.
När vi äntligen kom till Düsseldorf så var vi smarta och tog cykelvägen längst Rhen som flyter genom staden.
Vi trampade längst ån och vi kom in på allt mindre asfalterade vägar, för att slutligen nå offroad, terräng och lera. Min redan trasiga cykel blev lite mer påpucklad av det ojämna underlaget och dagen började kännas... lååååååång ("men samtidigt häftig!! det är inte alla som har cyklat ko-stig in till Düsseldorf" / pappa solstråle)!
Men vi tog oss ur den skiten också, och efter att vi frågat ytterligare några tyskar så fann vi bron, vid tv-tornet, som vi skulle åka över för att komma till jugendherberget.
Vi åt en varsin pizza på vandrarhemmet, jag grät lite inombords av utmattning och pappa drack öl. Godnatt Düsseldorf!
Dagens mätarställning:
Dag 14
Idag ska vi åka mot Bonn. Det ska bli en kort tripp på bara 7 mil, och det känns jätteskönt, då vädret återigen är dåligt! Vi ska åka till en cykelverkstad och laga min pakethållare och pappas bromsvajer. Vi sitter nu i receptionen i varsin fåtölj och dricker cappuchino och äter några jättegoda kakor som smakar som pepparkakor men som är något annat.
Vi gissar att vi bara har några få dagar kvar i Tyskland och är i nuläget i valet och kvalet om vi ska åka en omväg på 20 mil genom Mosel-dalen eller klättra över bergen mot Luxemburg och Frankrike... Hoppas att solen har nått er i Svedala, och att ni mår bra! Stora hälsningar från Düsseldorf!
Spänsti' kille!
Nästa läsarfråga blir en barometer:
Vem har fräckast vadmuskel? (= vem drar mest)
Håkans!
Gustavs! (något retuscherad......)
Vinnaren lottas fram av den av oss två som får flest röster i kommentarerna. För att någon röst inte ska ogiltigförklaras (Emma) så vill vi bestämt deklarera att man bara får rösta en gång, och bara på en av oss!!
Dag 10
Den här dagen cyklade vi mellan Glückstadt och Bremen. Snacka om långresa!! Vi började med att lasta på cyklarna på färjan som tog oss över Elbe.
Därefter så började vi cykla mot Bremen. Cykelförhållandet denna dag kan gott jämföras med samma förhållande som vi hade första dagen: alltså fick vi inte en meter gratis. Motvind, mulet och macho!
Vi trampade på och kom slutligen fram till vårt vandrarhem. Att hitta rätt i Bremen visade sig inte vara lätt, eftersom en medelstor stad i Tyskland inhyser mellan 800 000 - 2 miljoner invånare... Vi cyklade fel, fick fråga folk, cyklade fel, ringde vandrarhemmet 3 gånger, cyklade fel... och sen öppnade Gud himmelens alla portar och regnet började formligen ösa ned. Det blixtrade och dundrade i 10 minuter, vi var dyblöta och trötta som få. Tillslut hittade vi till vandrarhemmet, efter ett fjärde samtal till receptionen. Vandrarhemmet var ett sjömans-hostel som hette Seemens...någonting och där personalen pratade jättebra engelska :) Vi har märkt att engelskan har blivit bättre och bättre ju längre söderut vi reser i Tyskland.
Det som kan sägas om dagen är inte mycket, förutom att det dåliga vädret och motvinden har fått det mesta att kännas som en transportsträcka mot något skönare och finare. Vi avslutade med Tysklands godaste carbonnara på ett pastaställe!!
Dagens mätarställning:
Dag 11
Denna dag klev vi upp på Seemens och åt en god frukost. Hostelet höll hög klass och personalen var väldigt hjälpsamma.
Michael (den internationella stavningen...) som jobbade på morgonen berättade för oss att det fanns en cykelorganisation med kontor intill centralstationen i Bremen, där vi kunde få hjälp med cykelkartor.
Vi tog oss dit innan den riktiga färden började mot Dümmer/Damme/Münster.
På kontoret, som förövrigt var en cykelaffär, så fanns en fantastiskt hjälpsam tysk, äldre herre som sålde oss kartor över hela Tyskland, ritade ut vilken väg vi skulle åka över bergen och dessutom erbjöd guide ut ur Bremen i form av Helmut.
Helmut till höger!
Helmut var cykelhandlarens vän, och en glad, tysk och äldre herre även han. När alla inköp var klara så cyklade vi efter Helmut på den väg han visade ut ur Bremen i ungefär 1 och en halv MIL!! Helt otroligt! hur hjälpsam får man vara?
Vi fortsatte resan mot Damme, där vi trodde att vi skulle kunna bo på vandrarhemmet. Det visade sig vara fullt, så vi åkte till Tysklands ena av landets två sjöar: Dümmer see! På vägen så åt vi i en liten skithåla där vi träffade Carlos. Carlos frågade oss om vägen till Bremen, alltså var han påväg åt andra hållet. Han hade åkt longboard från Münster och hade varit ute i 3 dagar. Han skulle till Nordsjön, så en bit kvar. Han berättade att han gjorde ungefär 80 kilometer på brädan varje dag, men då med vinden i ryggen såklart.
Resan mellan Bremen och Dümmer var precis som de tidigare dagarna, alltså fylld med motvind och dåligt väder... Vi avslutade dagen med varsin jättestor portion grismedaljonger, potatis, stekt ägg, ärtor, smörstekta champinjoner och bearnaiese-sås.. Tysk mat är god, men lite speciell. Efter det så sov vi gott i våra sköna hotellsängar i Dümmer.
Dagens mätarställning:
Dag 12
Denna dag till ära så skulle trippen gå mellan Dümmer och Münster. Vi åt en kanonfrukost (resans hittills bästa) och pappa fick fotografera "the queen of Dümmer see", Idis, hotellets föreståndarinna.
Vi åkte vidare mot Osnabrück. där vi för första gången på säkert en vecka fick se lite nytt landskap i form av vattendrag, berg och skog. Eftersom vi hittills bara hade fått kånka på öppen landsbyggd där vinden dominerat, så uppskattades den nya miljön. Vi åt en god kebab i Osnabrück och solen sken för ovanlighetens skull... Vi kanske låter bittra, men faktum är att det här är fantastiskt. Det enda vi önskar är mer sol och mindre vind!!
Och för våra troende läsare så kan vi meddela att han finns i Tyskland också! (nedan)
Vi hade flyt med att hitta ut ur Osnabrück, och dagen, som var midsommarafton, flöt på helt i vår smak. Vi avslutade i Münster på ett vandrarhem som var fullt av folk och som måste ha stått på ett curry-kryss, för vi sov båda riktigt dåligt den natten. (om ni planerar att bygga vandrarhem, gör då inte det på ett curry-kryss :) )
Här är jag när jag bäddar enligt hur mamma lärt mig:
Dagens mätarställning:
Dag 13
Trötta och slitna, men taggade, så gav vi oss iväg mot Moers... en tripp på cirka tio mil.
Pappa i regn-outfit:
I Appelhülsen så hände det något stort!!! Vi spräckte våra första 100 mil på cyklarna. En skön känsla att fotografera mätaren på 999,99... men en lika oskön känsla att rulla en meter till och inse att mätaren nollställs och att vi nu måste cykla mer för att kunna impa med mätarställningsbilder på höga tal...
BUHUU!!
Vi stannade till för lunch i Dorsten, där vi återigen åt kebab. Vi kände oss smarta som bestämde att vi skulle ringa vandrarhemmet i Moers redan vid lunch-tid. Men eftersom det var lördag och vi just nu befinner oss i ett område med cirka 8 miljoner människor så var det såklart fullt. Vi ringde till Duisburgs vandrarhem... fullt! Vi ringde till Ratingens vandrarhem... fullt! Sista hoppet låg fem mil längre bort än vad vi planerade att egentligen cykla denna dag: Düsseldorf! Vi fick napp, och hade inget annat val än att åka mot storstaden. Väl framme i Oberhausen, en mellanstor stad strax innan de större städerna, så började vi förstå vad vi var påväg in i: Essen, Mülheim, Dortmund, Duisburg, Krefelt, Düsseldorf, Bochum, Bottrop, Leverkusen, Köln, Gelsenkirchen, Moers... allt sitter ihop, och allt är byggt för bilen.
Vi åkte in i Duisburg, för att lättare kunna hitta ned till Düsseldorf, och insåg efter en och en halv mil att Duisburg var rätt stort. Vi hade problem att hitta både ut ur och in i staden, och allt började kännas hopplöst. Det regnade hela dagen och min pakethållare hade gått sönder igen av alla hopp å skutt över trottoarer. Efter en timme så hittade vi väg 8 mot Düsseldorf och nu tändes en låga. Det intressanta är att man varken känner mjölksyra i ben eller rumpa när man är koncentrerad på att försöka hitta någonstans, vilket var till vår favör. Vi hade redan i Duisburg cyklat 12 mil.
När vi äntligen kom till Düsseldorf så var vi smarta och tog cykelvägen längst Rhen som flyter genom staden.
Vi trampade längst ån och vi kom in på allt mindre asfalterade vägar, för att slutligen nå offroad, terräng och lera. Min redan trasiga cykel blev lite mer påpucklad av det ojämna underlaget och dagen började kännas... lååååååång ("men samtidigt häftig!! det är inte alla som har cyklat ko-stig in till Düsseldorf" / pappa solstråle)!
Men vi tog oss ur den skiten också, och efter att vi frågat ytterligare några tyskar så fann vi bron, vid tv-tornet, som vi skulle åka över för att komma till jugendherberget.
Vi åt en varsin pizza på vandrarhemmet, jag grät lite inombords av utmattning och pappa drack öl. Godnatt Düsseldorf!
Dagens mätarställning:
Dag 14
Idag ska vi åka mot Bonn. Det ska bli en kort tripp på bara 7 mil, och det känns jätteskönt, då vädret återigen är dåligt! Vi ska åka till en cykelverkstad och laga min pakethållare och pappas bromsvajer. Vi sitter nu i receptionen i varsin fåtölj och dricker cappuchino och äter några jättegoda kakor som smakar som pepparkakor men som är något annat.
Vi gissar att vi bara har några få dagar kvar i Tyskland och är i nuläget i valet och kvalet om vi ska åka en omväg på 20 mil genom Mosel-dalen eller klättra över bergen mot Luxemburg och Frankrike... Hoppas att solen har nått er i Svedala, och att ni mår bra! Stora hälsningar från Düsseldorf!
Spänsti' kille!
Dag 6 - 9!
Dag 6 - Spöregn
Eftersom vår första läsarfråga blev så ootroligt populär, så fortsätter vi detta inlägg med ytterligare en.
Vad heter Kelds kone/tjej?
1. Ingegaerd
x. Rita
2. Lise
Efter mina amerikanska pannkakor så var det bara att kasta sig ut i spöregnet mot Åbenrå/aabenraa. Det började med att vi cyklade lite fel och tappade någon mil. Regnet formligen öste ned på oss under hela dagen, plus att vi hade en kraftig motvind... men vi kämpade på!
Men den som kämpar är värd något gott. Och vi fick det i form av norra europas godaste carbonara på en italiensk restaurang i Haderslev. Pizzabagaren, eller kocken som han också var, hade bott i Flen i några månader och kunde lite svenska.
Trötta som vi var så hade vi gärna stannat i Haderslev, men alla rum på vandrarhemmet var bokade. Dessutom kändes det extra tungt när vi ringde ned till Åbenrå och fick veta att alla rum var bokade även där. Men vi beslöt oss för att ändå chansa... men vi hade 30 kilometer på oss att hitta något annat.
Jubel!! Hytte nummer 1 dök upp, 8 kilometer från Åbenrå. Hyttan stod på en camping med mestadels permanentboende gäster i husvagnar.
Keld med fru :)
Dagens mätarställning:
Vi var så blöta, så trötta. Pappas skissblock var genomsurt, så han kunde inte RITA!!! den kvällen.
Dag 7 - Spöregn, Tyskland sen sol.
Med värkande kroppar så fortsatte vi dagen därpå mot den tyska gränsen och Flensburg.
Tyskland. Tyskland. Tyskland. Tyskland.
Tyskland får 4 "Tyskland" för sina cykelbanor. Alla stora vägar är kantade med cykelbanor. Det som drar ned på poängen är att städerna är dåligt skyltade, vilket gör att vi hittills förlorat flera timmar på att försöka ta oss ut ur dem.
Pappa vill hälsa mamma att om hon vill föra krig mot mulvaden, så har fienden flytt till Tyskland...
Det som hade varit danmarks charm: att alla var så hjälpsamma med vägbeskrivningar och dylikt, var som bortblåst i Tyskland. Väl framme i Flensburg så var hälften av alla vi frågade "inte ens därifrån" (fast på tyska då, eftersom bara 1/1 000 000 talar engelska i tyskland) och andra hälften hade inte en aning om vilken väg vi skulle välja för att komma ut ur staden!!!...
Vi tog oss tillslut ut ur Flensburg och fortsatte mot Schleswig, där vi planerade att bo. Vi tog oss, efter några om och men, till stadens jugendherberge (vandrarhem). För det resande folket så är tyskarnas jugendherberge en riktig gåva. Man kan bo billigt, äta gott och få jättefin service.
Vad som väntade oss, när vi kom fram, var Edda. En barsk föreståndarinna som frågade om vi var sugna på FRIKADELLEN och spaghetti. Det var vi, eftersom pappa tyckte att vi skulle cykla 9 mil den dagen utan att äta någonting (eftersom vi skulle äta "på någon mysig italienare när vi kommer fram"... och nu rättar pappa mig "Vi åt faktiskt, du fick ju en storstrut på macken"......).
När klockan blev 6 på kvällen, och FRIKADELLEN skulle serveras, så fixade pappa att vi fick sitta vid samma bord som en gymnasiefröken, som var på cykelresa med sin skolklass. Vi satt och pratade engelska i 5 minuter och pappa var som vanligt positiv. Eftersom mitt blodsocker redan var under minusnivå, så kunde det inte sjunka lägre när pappa frågade mattanten varför inte vi också hade fått talrikar och bestick. Hon förklarade att vi skulle sitta i den riktiga matsalen, och att detta bara var för skolklassen. Pinsamt? nejdå, inte för pappa...
Edda (h) och annan personal i Schleswig!!
Dagens mätarställning:
Dag 8 - Schleswig - Burgerking - cykelpaj - Itzenhoe och Glückstadt.
Vi åt en god frulle på jugendherberget (i rätt matsal). Känslan på morgonen var att vi borde vila våra kroppar. Men solen sken för första gången på länge, och vi var taggade. Vi cyklade med resans första medvind till Rendsburg, där vi åt lunch på BK och blev serverade av Jenny, en rar tjej från Sverige.
Efter att pappa hade förvissat sig om att jag inte ville leka i bollhavet innan vi fortsatte, så blev det cyklarna igen. MEN, vi stötte på samma problem: Hur kommer vi ut ur stan?
Efter att vi frågat allt och alla, så hittade vi en cykelhiss. Den skickade ned oss 50 meter under marken till en tunnel, som gick under floden som delade staden.
En hjälpsam farbror berättade att vi skulle åka mot någon by, för att sedan åka mot någon annan by för att sen komma till väg 77 och sedan vidare mot Itzenhoe. Vi tog oss, efter 1 timmes letande, ut på väg 77 och där började problemen. Förutom att vi (främst jag) hade svidande värk i mina lår, så gick även min pakethållare sönder. Pappa fick rycka ut med sitt lagningskit. Han lagade cykeln och vi kunde rulla vidare. Vi kom 1 mil, och allting kändes fortfarande väldigt tungt. Det visade sig att lagningen hade ändrat trycket på min skivbroms bak, så jag trampade för två (om ni förstår). Vi fick laga cykeln på nytt, och den här gången tog pappa hjälp av en tjock barkbit för att göra en backman turner overdrive (alltså en distanskloss så att bromsen inte skulle ligga i). Aamen lugn... Viiiiiiiiiiiiiiilken kille!
Väl framme i Itzenhoe så ville vi sova. Dagen hade varit ett smärre helvete och klockan hade hunnit bli 6, och vi hade trots allt cyklat nio mil redan.
Men vilken stad... alla hotell var antingen stängda, kursade eller fullbokade. En äldre gentleman berättade för oss att stadens kränkraftverk hade slagit igen för ett tag sen, och sedan dess hade det mesta försvunnit. På morgonen så hade föreståndarinnan Edda försökt boka jugendherberget i Glückstadt, men utan framgång. Det var fullt, och när pappa ringde på kvällen då vi var i Itzenhoe så svarade de inte ens på telefon.
Men skam den som ger sig: Vi bestämde oss för att ändå åka mot Glyyken (som mormor skulle sagt). På en bensinstation där vi åt kvällsmat så fick vi äntligen tag på personalen i Glyyken, och till vår stora lycka så fanns det ett dubbelrum till oss.
Med de sista krafterna vi kunde uppbåda så trampade vi ytterligare 3 mil till Glyyken, med mig i täten som skjuten ur en kanon. Jag hade hittat nya krafter. Cyklarna höll och åtta på kvällen så checkade vi in på jugendherberge Glückstadt.
Dagens mätarställning:
Som ett PS så vill vi betona hur viktig Bakugan:en som vi fick av min lille kusin Joel är. Den hänger som vår skyddsängel på pappas styre :) Tack Joel!
Dag 9 - Vila i Glyyken
Idag har vi bara vilat. Vi gick upp 9 och åt en supergod frulle (även idag tillsammans med en skolklass...). Vi drack varsin automat-cappu (Cappuchino) som var superduper. Pappa har promenerat, jag har läst och kollat på Scrubs. Vi har sovit, sovit och ätit. Om ni får chansen att resa till Glückstadt, så ta den. Det är en underbar liten by med fina restauranger, en underbar hamn (Elbe rinner in från Nordsjön och passerar Glückstadt) och mysig bebyggelse.
Uffe Nilssons?
Tyskt tandborstställ!!
Imorgon bär det av mot Bremen. Vi börjar med att åka färja över Elbe och sedan vet vi inte mer. Hoppas att allt är bra med er där hemma, och att vår enda dag med solsken (igårkväll) snart når er i regnsverige.
Eftersom vår första läsarfråga blev så ootroligt populär, så fortsätter vi detta inlägg med ytterligare en.
Vad heter Kelds kone/tjej?
1. Ingegaerd
x. Rita
2. Lise
Efter mina amerikanska pannkakor så var det bara att kasta sig ut i spöregnet mot Åbenrå/aabenraa. Det började med att vi cyklade lite fel och tappade någon mil. Regnet formligen öste ned på oss under hela dagen, plus att vi hade en kraftig motvind... men vi kämpade på!
Men den som kämpar är värd något gott. Och vi fick det i form av norra europas godaste carbonara på en italiensk restaurang i Haderslev. Pizzabagaren, eller kocken som han också var, hade bott i Flen i några månader och kunde lite svenska.
Trötta som vi var så hade vi gärna stannat i Haderslev, men alla rum på vandrarhemmet var bokade. Dessutom kändes det extra tungt när vi ringde ned till Åbenrå och fick veta att alla rum var bokade även där. Men vi beslöt oss för att ändå chansa... men vi hade 30 kilometer på oss att hitta något annat.
Jubel!! Hytte nummer 1 dök upp, 8 kilometer från Åbenrå. Hyttan stod på en camping med mestadels permanentboende gäster i husvagnar.
Keld med fru :)
Dagens mätarställning:
Vi var så blöta, så trötta. Pappas skissblock var genomsurt, så han kunde inte RITA!!! den kvällen.
Dag 7 - Spöregn, Tyskland sen sol.
Med värkande kroppar så fortsatte vi dagen därpå mot den tyska gränsen och Flensburg.
Tyskland. Tyskland. Tyskland. Tyskland.
Tyskland får 4 "Tyskland" för sina cykelbanor. Alla stora vägar är kantade med cykelbanor. Det som drar ned på poängen är att städerna är dåligt skyltade, vilket gör att vi hittills förlorat flera timmar på att försöka ta oss ut ur dem.
Pappa vill hälsa mamma att om hon vill föra krig mot mulvaden, så har fienden flytt till Tyskland...
Det som hade varit danmarks charm: att alla var så hjälpsamma med vägbeskrivningar och dylikt, var som bortblåst i Tyskland. Väl framme i Flensburg så var hälften av alla vi frågade "inte ens därifrån" (fast på tyska då, eftersom bara 1/1 000 000 talar engelska i tyskland) och andra hälften hade inte en aning om vilken väg vi skulle välja för att komma ut ur staden!!!...
Vi tog oss tillslut ut ur Flensburg och fortsatte mot Schleswig, där vi planerade att bo. Vi tog oss, efter några om och men, till stadens jugendherberge (vandrarhem). För det resande folket så är tyskarnas jugendherberge en riktig gåva. Man kan bo billigt, äta gott och få jättefin service.
Vad som väntade oss, när vi kom fram, var Edda. En barsk föreståndarinna som frågade om vi var sugna på FRIKADELLEN och spaghetti. Det var vi, eftersom pappa tyckte att vi skulle cykla 9 mil den dagen utan att äta någonting (eftersom vi skulle äta "på någon mysig italienare när vi kommer fram"... och nu rättar pappa mig "Vi åt faktiskt, du fick ju en storstrut på macken"......).
När klockan blev 6 på kvällen, och FRIKADELLEN skulle serveras, så fixade pappa att vi fick sitta vid samma bord som en gymnasiefröken, som var på cykelresa med sin skolklass. Vi satt och pratade engelska i 5 minuter och pappa var som vanligt positiv. Eftersom mitt blodsocker redan var under minusnivå, så kunde det inte sjunka lägre när pappa frågade mattanten varför inte vi också hade fått talrikar och bestick. Hon förklarade att vi skulle sitta i den riktiga matsalen, och att detta bara var för skolklassen. Pinsamt? nejdå, inte för pappa...
Edda (h) och annan personal i Schleswig!!
Dagens mätarställning:
Dag 8 - Schleswig - Burgerking - cykelpaj - Itzenhoe och Glückstadt.
Vi åt en god frulle på jugendherberget (i rätt matsal). Känslan på morgonen var att vi borde vila våra kroppar. Men solen sken för första gången på länge, och vi var taggade. Vi cyklade med resans första medvind till Rendsburg, där vi åt lunch på BK och blev serverade av Jenny, en rar tjej från Sverige.
Efter att pappa hade förvissat sig om att jag inte ville leka i bollhavet innan vi fortsatte, så blev det cyklarna igen. MEN, vi stötte på samma problem: Hur kommer vi ut ur stan?
Efter att vi frågat allt och alla, så hittade vi en cykelhiss. Den skickade ned oss 50 meter under marken till en tunnel, som gick under floden som delade staden.
En hjälpsam farbror berättade att vi skulle åka mot någon by, för att sedan åka mot någon annan by för att sen komma till väg 77 och sedan vidare mot Itzenhoe. Vi tog oss, efter 1 timmes letande, ut på väg 77 och där började problemen. Förutom att vi (främst jag) hade svidande värk i mina lår, så gick även min pakethållare sönder. Pappa fick rycka ut med sitt lagningskit. Han lagade cykeln och vi kunde rulla vidare. Vi kom 1 mil, och allting kändes fortfarande väldigt tungt. Det visade sig att lagningen hade ändrat trycket på min skivbroms bak, så jag trampade för två (om ni förstår). Vi fick laga cykeln på nytt, och den här gången tog pappa hjälp av en tjock barkbit för att göra en backman turner overdrive (alltså en distanskloss så att bromsen inte skulle ligga i). Aamen lugn... Viiiiiiiiiiiiiiilken kille!
Väl framme i Itzenhoe så ville vi sova. Dagen hade varit ett smärre helvete och klockan hade hunnit bli 6, och vi hade trots allt cyklat nio mil redan.
Men vilken stad... alla hotell var antingen stängda, kursade eller fullbokade. En äldre gentleman berättade för oss att stadens kränkraftverk hade slagit igen för ett tag sen, och sedan dess hade det mesta försvunnit. På morgonen så hade föreståndarinnan Edda försökt boka jugendherberget i Glückstadt, men utan framgång. Det var fullt, och när pappa ringde på kvällen då vi var i Itzenhoe så svarade de inte ens på telefon.
Men skam den som ger sig: Vi bestämde oss för att ändå åka mot Glyyken (som mormor skulle sagt). På en bensinstation där vi åt kvällsmat så fick vi äntligen tag på personalen i Glyyken, och till vår stora lycka så fanns det ett dubbelrum till oss.
Med de sista krafterna vi kunde uppbåda så trampade vi ytterligare 3 mil till Glyyken, med mig i täten som skjuten ur en kanon. Jag hade hittat nya krafter. Cyklarna höll och åtta på kvällen så checkade vi in på jugendherberge Glückstadt.
Dagens mätarställning:
Som ett PS så vill vi betona hur viktig Bakugan:en som vi fick av min lille kusin Joel är. Den hänger som vår skyddsängel på pappas styre :) Tack Joel!
Dag 9 - Vila i Glyyken
Idag har vi bara vilat. Vi gick upp 9 och åt en supergod frulle (även idag tillsammans med en skolklass...). Vi drack varsin automat-cappu (Cappuchino) som var superduper. Pappa har promenerat, jag har läst och kollat på Scrubs. Vi har sovit, sovit och ätit. Om ni får chansen att resa till Glückstadt, så ta den. Det är en underbar liten by med fina restauranger, en underbar hamn (Elbe rinner in från Nordsjön och passerar Glückstadt) och mysig bebyggelse.
Uffe Nilssons?
Tyskt tandborstställ!!
Imorgon bär det av mot Bremen. Vi börjar med att åka färja över Elbe och sedan vet vi inte mer. Hoppas att allt är bra med er där hemma, och att vår enda dag med solsken (igårkväll) snart når er i regnsverige.
Motvind...
Igår cyklade vi mellan Århus och Vejle. Det är en etapp på mellan 8-10 mil (beroende på om man väljer att cykla fel två gånger...) och vägen ser ungefär ut som den hittills har gjort i Danmark, men med lite fler backar..
Vi steg upp med tuppen i Århus för att gå ned och äta en okej, men nog så dyr hippiefrukost på det hippievandrarhem vi bodde på.
Efteråt begav vi oss mot Kolding. Begreppet motvind har från och med igår fått en helt ny innerbörd. Det blåste från den sekund vi satte oss på cyklarna tills att vi klev av, 10 mil senare, på Dan Hostel i Skibet, en liten by utanför Vejle.
Skibet, och vandrarhemmet, är ungefär som ett finare Adolfsberg hemma i Örebro. Villorna är stora och har stora fönster. Fasaderna är putsade, gräsmattorna är perfekt klippta och enormt stora. Det känns nästan amerikanskt...
I Skibet finns det ingen affär, och det är 5-6 kilometer in till affärerna i Vejle. Eftersom vi var hungriga så gick pappa ned och frågade i receptionen om det fanns någon affär i Skibet, alternativt om vi kunde köpa mat på någon restarang på vandrarhemmet. Svaret blev att affärerna låg i Vejle och att man fick åka in dit och äta. När pappa förklarade att vi inte tänkte cykla en millimeter till så kom räddningen: Olle.
Olle fixade smörebröd, coca cola och öl till oss. De två sistnämnda fick vi betala för, men det första var gratis :)
Senare, efter att vi hade cowboy-tvättat (= Tvätta stortvätt i handfat med hotellets tvål och sen skölja i duschen) våra kläder och behövde någonstans att hänga dem, så kom Olle igen, och meddelade att vi kunde få dem torktumlade av honom. En riktigt räddare! Fler Olle på vägen tack!
Jag avslutade gårdagen med skavsår i ändan, ont i benet och 10 avsnitt Scrubs tillsammans med min nya bäste vän: Coca Cola (med socker :O!)
Idag ska vi åka vidare mot Aabenraa, som ligger på sydjylland. Därifrån har vi ungefär 3-4 mil till den tyska gränsen.
Amerikanska pannkakor till frulle ;)
ps. Jag vill raka mig! Rakhyvel någon? d.s
Vi steg upp med tuppen i Århus för att gå ned och äta en okej, men nog så dyr hippiefrukost på det hippievandrarhem vi bodde på.
Efteråt begav vi oss mot Kolding. Begreppet motvind har från och med igår fått en helt ny innerbörd. Det blåste från den sekund vi satte oss på cyklarna tills att vi klev av, 10 mil senare, på Dan Hostel i Skibet, en liten by utanför Vejle.
Skibet, och vandrarhemmet, är ungefär som ett finare Adolfsberg hemma i Örebro. Villorna är stora och har stora fönster. Fasaderna är putsade, gräsmattorna är perfekt klippta och enormt stora. Det känns nästan amerikanskt...
I Skibet finns det ingen affär, och det är 5-6 kilometer in till affärerna i Vejle. Eftersom vi var hungriga så gick pappa ned och frågade i receptionen om det fanns någon affär i Skibet, alternativt om vi kunde köpa mat på någon restarang på vandrarhemmet. Svaret blev att affärerna låg i Vejle och att man fick åka in dit och äta. När pappa förklarade att vi inte tänkte cykla en millimeter till så kom räddningen: Olle.
Olle fixade smörebröd, coca cola och öl till oss. De två sistnämnda fick vi betala för, men det första var gratis :)
Senare, efter att vi hade cowboy-tvättat (= Tvätta stortvätt i handfat med hotellets tvål och sen skölja i duschen) våra kläder och behövde någonstans att hänga dem, så kom Olle igen, och meddelade att vi kunde få dem torktumlade av honom. En riktigt räddare! Fler Olle på vägen tack!
Jag avslutade gårdagen med skavsår i ändan, ont i benet och 10 avsnitt Scrubs tillsammans med min nya bäste vän: Coca Cola (med socker :O!)
Idag ska vi åka vidare mot Aabenraa, som ligger på sydjylland. Därifrån har vi ungefär 3-4 mil till den tyska gränsen.
Amerikanska pannkakor till frulle ;)
ps. Jag vill raka mig! Rakhyvel någon? d.s
Äntligen!
Vi rivstartar bloggen med en läsarfråga...
Var torkar vi kalsongerna?
Fina priser väntar vinnaren! :)
Nu har vi äntligen fått igång bloggen, och är supertaggade på att börja skriva!
Vi har hittills haft en resa med blandat flyt...
Dag 1:
Startade från sommarstället klockan 08:37 och begav oss mot Tanger i Marocko. Allt flöt på bra, till och med 2 kilometer i 15 graders uppförsbacke i form av Kungsbacken gick som en dans. Pappa lovade efter Kungsbacken att vi inte skulle stöta på något liknande förrän Pyreneerna, och dit är det några mil kvar.
Vi stannade i Tibro, 6,5 mil senare, för ett kombinerat leverantörsbesök och lunch. Pappa skulle kolla in en ny soffmodell hos Björn.
Efter Tibro bar det av mot Falköping där vi hade planerat att stanna för natten. Planen gick i mål, men kostade en del. Eftersom min tid till träning innan resan har varit knapp så fick jag några mil efter Tibro en knäppning i vänster knä... en början till inflammation. Det smarta hade varit att vila i Skövde över natten, men vi/jag kämpade på i ytterligare 5 mil och tillslut nådde vi Falis.
Dagens mätarställning:
Dag 2:
Ingen cykling idag. Vi fattade ett beslut på morgonen att det nog skulle ta några dagar för mig att komma i form, men att vi ändå var tvungna att fortsätta på något annat sätt. Vi fortsatte morgonen med att gå upp till ett närliggande hotell för att äta frukost. Därefter bar det iväg till busstationen.
Första sträckan: Falköping - Ulricehamn, buss.
Andra sträckan: Ulricehamn - Borås, buss.
Tredje sträckan: Borås - Varberg, tåg.
Kvällen avrundade vi med att bo på Varbergs fästning. Det är lätt att cykla till Afrika.
Uffe Nilssons?
Dag 3:
Den stora båtdagen. Vi tog färjan till Grenå klockan 08:55 på morgonen. Det var en höjdartripp på 4 timmar som bjöd på många roliga saker... pappa läste, jag satt vid datorn, pappa läste, jag satt vid datorn, vi sov.
Väl i land så hade det blivit fint väder och vi tog cyklarna in till Grenå centrum. Pappa fixade cykelkarta över Danmark och jag köpte ett knäskydd. Vi åt Danmarks godaste pizza på någon halvsunkig grek/dansk pizzeria samtidigt som vi njöt av aftonbladets bil-bilaga och det vackra vädret.
Vi bodde på Grenås camping i vårt alldeles för trånga tält. Campingen hade en ljuvlig strand som vi besökte på kvällen. Det var på tok för kallt i vattnet för ett bad, men att fotografera gick bra.
Dag 4:
Dagen startade 3 minuter efter midnatt. Pappa skulle gå upp och kissa. Sedan skulle han snarka. Sedan skulle han kissa igen. Det var lite svårt att sova. Mitt i natten vaknade vi både med känslan av att här måste det finnas isbjörnar... det var svinkallt!!! Som ni kan förstå så blev det en sovmorgon i den sköna morgonsolen.
Danmark, Danmark, Danmark, detta härliga cykelland! Där vi i Sverige höll på att bli mosade av både bussar och bilar, så cyklar man i Danmark tryggt och säkert på cykelbanor. Backarna är inte högre än rudbecksbacken hemma i Örebro. Som ni förstår så började vi cykla på riktigt idag. Mitt ben har läkt och har hållit för 7 mil till Århus. Nu har vi bestämt att de närmaste dagarna ska få ligga på samma etapper, tills vi är starkare och kan öka på kilometrarna.
Kvällen avslutades på Jensens Böfhus och nu ska vi slappa lite och sova tidigt för att imorgon kunna starta tidigt och börja cykla mot nästa mål: Kolding!
Dagens mätarställning:
Godnatt! :)
Var torkar vi kalsongerna?
Fina priser väntar vinnaren! :)
Nu har vi äntligen fått igång bloggen, och är supertaggade på att börja skriva!
Vi har hittills haft en resa med blandat flyt...
Dag 1:
Startade från sommarstället klockan 08:37 och begav oss mot Tanger i Marocko. Allt flöt på bra, till och med 2 kilometer i 15 graders uppförsbacke i form av Kungsbacken gick som en dans. Pappa lovade efter Kungsbacken att vi inte skulle stöta på något liknande förrän Pyreneerna, och dit är det några mil kvar.
Vi stannade i Tibro, 6,5 mil senare, för ett kombinerat leverantörsbesök och lunch. Pappa skulle kolla in en ny soffmodell hos Björn.
Efter Tibro bar det av mot Falköping där vi hade planerat att stanna för natten. Planen gick i mål, men kostade en del. Eftersom min tid till träning innan resan har varit knapp så fick jag några mil efter Tibro en knäppning i vänster knä... en början till inflammation. Det smarta hade varit att vila i Skövde över natten, men vi/jag kämpade på i ytterligare 5 mil och tillslut nådde vi Falis.
Dagens mätarställning:
Dag 2:
Ingen cykling idag. Vi fattade ett beslut på morgonen att det nog skulle ta några dagar för mig att komma i form, men att vi ändå var tvungna att fortsätta på något annat sätt. Vi fortsatte morgonen med att gå upp till ett närliggande hotell för att äta frukost. Därefter bar det iväg till busstationen.
Första sträckan: Falköping - Ulricehamn, buss.
Andra sträckan: Ulricehamn - Borås, buss.
Tredje sträckan: Borås - Varberg, tåg.
Kvällen avrundade vi med att bo på Varbergs fästning. Det är lätt att cykla till Afrika.
Uffe Nilssons?
Dag 3:
Den stora båtdagen. Vi tog färjan till Grenå klockan 08:55 på morgonen. Det var en höjdartripp på 4 timmar som bjöd på många roliga saker... pappa läste, jag satt vid datorn, pappa läste, jag satt vid datorn, vi sov.
Väl i land så hade det blivit fint väder och vi tog cyklarna in till Grenå centrum. Pappa fixade cykelkarta över Danmark och jag köpte ett knäskydd. Vi åt Danmarks godaste pizza på någon halvsunkig grek/dansk pizzeria samtidigt som vi njöt av aftonbladets bil-bilaga och det vackra vädret.
Vi bodde på Grenås camping i vårt alldeles för trånga tält. Campingen hade en ljuvlig strand som vi besökte på kvällen. Det var på tok för kallt i vattnet för ett bad, men att fotografera gick bra.
Dag 4:
Dagen startade 3 minuter efter midnatt. Pappa skulle gå upp och kissa. Sedan skulle han snarka. Sedan skulle han kissa igen. Det var lite svårt att sova. Mitt i natten vaknade vi både med känslan av att här måste det finnas isbjörnar... det var svinkallt!!! Som ni kan förstå så blev det en sovmorgon i den sköna morgonsolen.
Danmark, Danmark, Danmark, detta härliga cykelland! Där vi i Sverige höll på att bli mosade av både bussar och bilar, så cyklar man i Danmark tryggt och säkert på cykelbanor. Backarna är inte högre än rudbecksbacken hemma i Örebro. Som ni förstår så började vi cykla på riktigt idag. Mitt ben har läkt och har hållit för 7 mil till Århus. Nu har vi bestämt att de närmaste dagarna ska få ligga på samma etapper, tills vi är starkare och kan öka på kilometrarna.
Kvällen avslutades på Jensens Böfhus och nu ska vi slappa lite och sova tidigt för att imorgon kunna starta tidigt och börja cykla mot nästa mål: Kolding!
Dagens mätarställning:
Godnatt! :)
